Spänningsökare eller Guds sökare? Lika de i världen, eller helt annorlunda?

ÄR VI SPÄNNINGS-SÖKARE ELLER GUDS-SÖKARE?

Vi lever idag i en generation av thrill seekers = "spänningsökare", vare sig vi vill erkänna det eller ej.

En "spänningsökare" som jag ser det, jagar; adrenalinkickar och häftig nya saker bl.a.

De har ett behov av att någonting sker hela tiden, eller uppleva nya känslor.

Är vi annorlunda än de i världen?

Lever vi ett liv som är helt olikt deras, som vi kallar, världens barn?

Är vi verkligen totalt opåverkade av den värld vi vuxit upp i?

Nej, det är ingen skillnad mellan oss och de som är av världen.

Vi växer upp i världen, vare sig vi växer upp i ett kristet hem eller ej, och vi lär oss vid unga år att vilja ha allt som våra kompisar har.

Jag tror att alla någon gång sagt, alla andra har en sån.

Hur många av oss, om något häftigt händer, säger, nej tack?

Har Gud kallat oss till att, flockas kring nästa häftiga grej som sker?

Nej, vi är inte kallade att springa efter förkunnare, sångare, eller någonting annat.

Men många är de som gör det idag.

Man känner igen ett stort namn, och den bara MÅSTE man lyssna på, för ens egen pastor, det är inte samma sak.

Visst kan vi bli välsignade av att lyssna på någon annan predikant, men på sätt och vis är det en aning nedvärderande mot vår egen pastor, för i vår handling, visar vi att han inte är lika bra, vilket blir samma sak, som inte lika mycket smord av den Helige Ande.

Många är de som har ett sug efter, eller vill gå på konserter, både världsliga och kristna, eller som ser upp till speciella sångare.

Att bara sitta och sjunga en enkel psalm, med alla andra, det är passé i bästa fall, en del har till och med kallat det religiöst, underförstått, att den som skrev den var inte lika frälst, och fylld av den Helige Ande, som den som skriver lovsånger, eller nytt material.

Även här kan vi givetvis bli välsignade av nya sånger, eller att höra på sångare/sångerskor som sjunger.

Vad jag menar med bägge dessa exempel på predikanter och sångare, är att risken att det går över i idoldyrkan, är stor, vare sig vi tror det eller inte, eller menar att det ska leda till det eller inte.

Vi kan göra saker med de bästa intentioner, men det kan bli fel i alla fall.

Jamen, kanske vi säger, så gör inte jag.

Jag går bara på sånt som lyfter upp mig!

Gör vi verkligen det?

Jag menar om vi verkligen tänker efter.

Vi är så påverkade av världen, att det är svårt för oss som kristna att veta, om vi lever vårt kristna liv, som Gud ville och menade det, eller inte.

Hur många är idag villiga att ge upp allt för att följa Jesus?

En helt klart tänkvärd fråga, för att ge upp allt, inkomst, hem och kläder på kroppen, och helt förlita sig på Gud, och att han ska ge en allting man behöver, den är skrämmande. Så min gissning är, inte så väldans många, i den tid vi lever i idag, är villiga till det.

Vi är ju trots allt vana vid att leva ett komfortabelt liv.

Sedan har vi biten med fina hus/lägenheter, fina möbler, fina kläder, smink och hårprylar, smycken et.c.

Och alla dessa elektriska gismos, som vi , om vi ska vara helt ärliga, inte skulle vilja vara utan, som bil, dammsugare, tvättmaskin, vattenkokare, et.c. et.c.

För många av oss är dessa saker mer viktiga än vi vill erkänna.

Hur många av oss, är nöjda med att köpa begagnade hus, bilar, möbler, husgeråd, kläder?,

Hur många vill ha nytt, vara rika, ha överflöd?

(för att ta några exempel)

Jag lyssnade på en video med Steven Ben-Nun för ett tag sedan, och han berättade att Gud gett honom två visioner, med ett par års mellanrum.

Den första var i 14 års åldern och han följde med sin syster på rockkonsert. Gud tog honom i visionen bakåt från sin kropp, och sa lyssna och se, vad ser och hör du?

Sedan gick ett par år, och han följde med en vän till en pingstförsamling, och hörde sången och såg folk som dansade inför Herren, samma sak hände där, med den skillnaden att Gud la till, det är samma ande, men språket är annorlunda.

ps. han är 52 år nu, så vi pratar om 1976, 1978 ds.

Dessa visioner fick mig att haja till. För om detta var sant för ca 40 år sedan, hur är det då i våra kyrkor idag.

Är helgelse, renhet, överlåtelse, de saker som står högst upp på våra önskelistor?

Jag önskar jag kunde säga ett rungande ja på den, men jag tror många kristna idag, tror att de är tillräckligt helgade, rena och överlåtna.

Och ser man utåt sett på kristna, även de som är fast i villoläror, så ser och agerar de som om de är helöverlåtna.

Men hur är det med renhet och helgelse, för om vi inte gett upp allting, av våra köttsliga begär, och överlåtit oss på så vis, då blir frågan;

Vem eller vad är jag överlåten till?

Kontentan av detta är, att jag tror att inte många av de som är kristna idag, verkligen är kristna, i den mening som Gud menar det.

Nu finns nåden, och barmhärtigheten, och det är tur i de dagar vi lever i, för annars undrar jag hur många som skulle bli frälsta, över huvud taget.

Men jag tror också att vi måste helga och rena oss, än mer än vi redan gör, just med tanke på den tid vi lever i. inte bara för att det idag finns så många villoläror, utan också på grund av alla de frestelser som finns i den värld vi lever i idag.

För fördelen med att leva idag, i sista tiden, är allt det vi har, som upplysningar, tv, tv-spel, video, dvd, data, data-spel, internet, musik, konserter, musikaler, opera, konstutställningar, museer, restauranger, utlandsresor, et.c.

Men i bakvattnet på det, har vi de frestelser som följer.

För vi vill, precis som de i världen, ha åtminstone någonting, av det som finns av allt det som bjuds på, i detta varierade smörgåsbord.

Trång är den port och smal är den väg, som leder till livet, och få är de som finner den. Och vid är den port och bred är den väg, som leder till fördärvet, och många är de som vandrar där fram.

Kan vi ärligt säga, att det inte finns minsta bit, som vi får kämpa med?

Och hur många av oss är verkligen helöverlåtna, i bemärkelsen, att vi givit upp allt som denna världen har att erbjuda?

Är det allra viktigaste i vårt liv Jesus?

Är vi villiga att ge upp allt det som vår köttsliga natur vill ha?

Om igen ställer jag frågorna;

Är vi annorlunda än de i världen?

Lever vi ett liv som är helt olikt deras, som vi kallar, världens barn?

Är vi verkligen totalt opåverkade av den värld vi vuxit upp i?

Detta är frågor som vi alla behöver ställa oss.