Clowner som underhåller getterna kontra predikanter som föder fåren.

Får nog lägga till, med mera, för när tankarna började komma, så slutade det inte med det jag först tänkte ta upp, utan gick vidare.

Charles Spurgeon sa för länge sedan, att det kommer en tid då predikanterna i talarstolen inte kommer föda fåren, utan de kommer istället vara clowner som underhåller getterna. Oj har detta uttryck blivit sant idag.

Jag, som ju de flesta vet vid det här laget, har ju varit med i 13 år aktivt, och 3 år till passivt i trosrörelsen. Jag hade alltid svårt för Ulf Ekmans och de som härmade hans, predikostil, vilket påminde mig mer och stå-upp-komedi. Och jag får erkänna att jag inte gillar, snarare avskyr stå-upp-komedi. Om jag tyckte det var illa, så har det blivit etter värre nu. Smakprov följer.

En pastor i USA tog för ett tag sedan ett slagträ (typ brännboll) snurrade runt och tejpade fast en bibel på det, med silvertejp, sedan slog han sönder ett dockskåp (typ barbiehus) med detta.

En annan man, också från USA stod inför en församling, han var där som gäst, och sa till dem att släppa alla tankar, och bara ge sig hän. Sjung i tungor eller på ert eget språk och fundera inte. Han själv började sjunga på engelska, om hur Faraos huvuden skulle börja rulla. Hua.

En kvinna också från USA, började sin predikan som handlade om blötläggning i anden, med att ha med sig en skål med vatten och en torr svamp med ett ritat glatt ansikte på ena sidan och ett ledset på den andra. Innan hon började predika, visade hon upp det ledsna ansiktet för publiken, bad ner den Helige Ande i skålen med vatten och la i svampen.

Sedan började hon med att säga till folket att hasa ner i bänkarna, eller lägga sig i gångarna. Och så började predikan, vilken skedde i en ton, som om hon talade med småbarn, möjligen i förskoleåldern. När den var slut så tog hon upp svampen så att hon kunde visa upp det glada ansiktet för publiken. Och förklarade hur skönt det var att blötlägga sig i den Helige Ande, och hur glad man blev av det.

Sen har vi predikanten i Sverige som hade med sig en resväska in med olika redskap i, vilka han tog upp ett i taget. Han använde dessa för att berätta hur fantastisk denna vecka som de haft tillsammans varit.

Eller hur är det med alla dessa så kallade profeter och predikanter i USA som hävdar att de inte bara kan styra väder och vind, utan även förbanna allvarliga sjukdomar som covid. En predikant inom trosrörelsen i USA när det inte fungerade att förbanna covid 19,( tror det var veckan efter) han stod där och blåste bort covid 19.

Slutsats av dessa exempel; Spurgeon hade rätt. Idag har vi sannerligen stå-upp-komedi och clowner i talarstolarna runt om. Och exemplen är många, detta är endast ett handplock. Går vi in på musiken så existerar det där också.

Hillsong i USA tror jag det var, som sjöng Stairway to heaven i kyrkan. Eller de där ungdomspastorn hade klätt ut sig till den nakna cowboyen och sjöng under en kvinnokonferens. Det finns även så kallade skådespel, som ser mer sataniska ut än något annat. Allt förekommer idag i kyrkorna.

Som sagt, på alla sett och vis handlar det om att underhålla getterna. Om det finns sanna troende i dessa miljöer, så är de troende trots det som predikas och görs, och de är svältfödda.

Varför tar jag upp detta? För att jag mer och mer börjar undra vart heligheten har tagit vägen. Jag var bara 12-14 när våra pastorspar, både ungdomspastorn vilken flyttade ut några år före vår herde, försvann. Atmosfären, som jag kommer ihåg att den var, var inte ett löjeväckande beteende, utan ett helgat. Det betyder inte att det inte fanns fel, givetvis fanns det fel, och fel gjordes, ingen av oss är perfekt.

Så vart har helgelsen tagit vägen, och varför måste vi idag bli underhållna i kyrkan? Är det därför som vi är frälsta, för att vi ska få ha kul? Missförstå mig rätt här. Jag säger inte att vi behöver gå kring och hänga läpp, för det är så trist att vara en kristen. Jag njuter av att vara en kristen. Men ordet kristen idag är så nersmutsat, av dessa stå-upp-komedi, och clowner, så ärligt talat vill jag inte ha stämpeln som kristen på mig alls.

Det vi som kristna gör och säger påverkar inte bara oss själva. Vårt beteende syns också utåt. När det gällde blåsa bort covis 19, så fanns det två profana musiker som gjorde varsina roliga grejer med det. De drev alltså gäck med det som denna predikant hade sagt. Vem är det som i detta blir hånad, oavsett hur dråpligt detta var? Jo Gud! För det som dessa gör och säger, blir ju bilden av inte bara hur kristna är, (knäppa i huvudet, hör hemma på Beckomberga), utan Gud är det som blir föremålet, indirekt av allt detta löjeväckande beteende.

Som jag redan sagt, jag vill inte längre kalla mig kristen, för jag vill vara separerad från dessa olika former av idioti.

Och vilka är det som skriker högst om att vi nu har väckelse? Jo dessa som håller på, på detta viset. Det spelar ingen roll om det enda som de gör är använda plattformen för att föra ut sitt budskap i stå-upp-komedi stil, eller om de tar det så mycket längre. Varför ska Gud, som är den som blir förödmjukad av dessa, ge dem en väckelse? Så vad är det en väckelse till, om det inte är Gud som står bakom det?

Men idag är allting från Gud, hur bisarrt det än kan verka. I sanning tragiskt. Vart har ”Ge i mig Gud ett nytt hjärta (Ps51:12)” tagit vägen? När ska våran generation som lever mitt i det stora avfallets tid inse att vi utåt sett måste se ut som om vi har fått någonting avgörande, som skiljer oss radikalt från de i världen? Hur kan vi locka världen med det som de redan har? Som de dessutom i många fall gör oändligt mycket bättre, än oss själva. Jag gick in och gjorde en sökning

Skapa i mig Gud ett nytt hjärta. Borde inte detta nya hjärta även förändra oss inombords?

Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar. Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, och giv mig på nytt en frimodig ande. Förkasta mig icke från ditt ansikte, och tag icke din helige Ande ifrån mig. Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig. 19. Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta. Ps 51:11-15, 19

Jag gick in och gjorde en sökning på vad som menas med detta och fann detta;

”Davids hjärta hade varit fullt av begär efter Batseba, mordiska planer för Uria och uppror mot Gud. Han önskade ett nytt hjärta, ett som var fullt av kärlek till Gud och avsky för det onda. Synden i hans hjärta hade inte gett honom något annat än skuld, sorg och ånger. Han ville därför ha en andlig hjärtoperation, som bara Gud kunde ge honom.David hade redan i sitt hjärta begått äktenskapsbrott med Batseba, innan den fysiska handlingen ägde rum. Han bad också Gud att förnya en rätt ande i honom. https://www.bibleref.com/Psalms/Psalms51-10.html ”

Har vi alla i sanning en förkrossad ande och en längtan efter ett nytt hjärta, som David hade när han skrev/sjöng denna psalm? Eller är det för mycket begärt av dagens kristna att ens längta efter något annat, än ett ytligt kristet liv, som inte har någon som helst kontakt med hur det var för de som gick före oss?

Och hur kan vi locka en värld till oss, om vi inte själva längtar efter att leva ett nytt totalt förändrat liv? Om det inte finns någon som helst skillnad mellan oss och dem, vad är det då som ska dra dem ut ifrån världen och till Gud? Personligen ju mer jag hör och ser, vilket ju är mycket när man varnar, desto mer längtar jag efter detta nya hjärta, och en helgelse som endast Gud kan ge oss.

Gud var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Två mig väl från min missgärning, och rena mig från synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot Dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i Dina ögon; på det att Du må finnas rättfärdig i Dina ord och rättvis i Dina domar. Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta. Skära mig med isop, så att jag blir ren, två mig, så jag blir vitare än snö. Ps 51:3-9

De sjunger denna sången, fast texten är lite förändrad.

”Jesus, du som blodet har gjutit, tänk på mig och se till min nöd. Led mig till Din renande källa, ty min synd, min skuld är så röd. Länge jag gått vilse i öknen, gode herde låt mig ej dö. Två mig i det dyrbara blodet, att vitare jag bliver än snö.

Vitare än snö, vitare än snö, två mig i det dyrbara blodet, att vitare jag bliver vitare än snö.

Herre, jag har längtat att vara för all tid och evighet Din. Lös mig ifrån allt som vill binda, kom Du själv, mitt hjärta tag in. Se jag sjunker ned invid korset. Leva vill jag där eller dö. Två mig i det dyrbara blodet, att jag bliver vitare än snö.

Vitare än snö, vitare än snö, två mig i det dyrbara blodet, att vitare jag bliver vitare än snö.”

Denna gamla sång kom upp i mig nu när jag skrev. Är detta vad vi vill ha, eller är vi nöjda som det är? Har vi på grunden förstått exakt vad Jesus gjorde för oss på korset, och om vi har det, varför vill vi ha det som världen vill ha? Det finns ingen rim och reson alls.

Världen gillar stå-upp-komedi, och det gäller säkerligen många kristna också, även om inte jag gör det. Men att ha pastorer som levererar budskapet för oss i bästa stå-upp-komedi anda, då har man, åtminstone för mig, helt förlorat all helgelse. Och ofta är det inte enbart hur man levererar budskapet, utan man slänger in en bibelvers här och där, vilket sorgligt nog, inte alltid stämmer överens med vad talaren säger.

Vi behöver idag mer av helgelse, och mindre av vårt eget tjafs. Vi behöver inse vilket otroligt pris Jesus faktiskt betalade för våra synder, och sluta använda Guds hus som en cirkus, med clowner som leder föreställningen, som vi går till, för att bli underhållna. För det är det värsta med detta, att det handlar om ren och skär underhållning, och att få oss att skratta gott. Har vi inte skrattat, så verkar det som om predikanten har gjort någonting fel.

Helga er Guds folk, se till att ni på domens dag står där utan skam och skrynkla. Jag menar nu inte att vi helt kan leva fria från synder och brister. Men ett nytt hjärta, borde innebära att vi åtminstone försöker göra det på oss ankommer i helgelseväg. Om vi i sanning är ett nytt folk, låt oss då bete oss som ett sånt.

”Abel var en herde för fåren. 1 Mos 4:2

Som en herde helgade Abel sitt verk till Guds ära och offrade ett blodsoffer på sitt altare, och Herren hade respekt för Abel och hans offer. Denna tidiga typ av vår Herre är ytterst klar och tydlig. Liksom den första ljusstrimman, som färgar himmelen österut vid soluppgången, avslöjar den inte allt, men den visar tydligt det stora faktum att solen kommer.

När vi ser Abel, en herde och ändå en präst, frambära ett offer av ljuvlig doft till Gud, urskiljer vi vår Herre, som inför sin Fader fram ett offer som Jawhe alltid har respekt för.

Abel var hatad av sin bror – hatad utan anledning, till lika med frälsaren; den naturliga och köttsliga människan hatade den accepterade människan i vilken nådens Ande fanns, och vilade inte förrän Hans blod hade utgjutits.

Abel föll och stänkte sitt altare och sitt offer med sitt eget blod, och däri framställs Herren Jesus, dödad av människors fiendskap, medan han tjänade som präst inför Herren. "Den gode herden ger sitt liv för fåren." Låt oss gråta över honom när vi ser honom dödad av mänsklighetens hat, som färgade hornen på Sitt eget altare rött med Sitt eget blod.

Abels blod talar. ”Herren sade till Kain: ”Din broders blod ropar till mig från jorden.” Jesu blod har en mäktig tunga, och betydelsen av dess rådande rop är inte hämnd utan barmhärtighet.

Det är dyrbart att stå vid vår gode Herdes altare! Att se Honom blöda där som den slaktade prästen och att höra Hans blod tala till sin hjord, frid i vårt samvete, frid mellan jude och hedning, frid mellan människan och hans kränkta Skapare, frid genom evighetens tider för människor tvättade rena i Hans blod.

Abel är den första herden i tidens ordning, men våra hjärtan kommer alltid att placera Jesus först i ordning och förträfflighet. Även om vi människor välsignar Dig Du stora fåraherde, i Din hage av hela vårt hjärta när vi ser Dig dö för oss.

Från Morgon och kväll Charles H. Spurgeon.”

”En sång av Steve Camp; I händerna på en arg Gud.

Gud ser på ditt hjärta, den där mörka och trötta platsen. De gånger du hånade hans nåd, och trampade på Hans nåd. Skulle du bli förvånad, eller borde du tycka att det är konstigt, att se dig själv som en syndare, i händerna på en arg Gud.

Du har byggt en rutten bro, av mänsklig rättfärdighet, upphängd över helvetet, en oändlig andra död. Du tror att du är säker, sanningen är att du inte är det.
Du möter din undergång som syndare, ihänderna på en arg Gud

Händerna på en arg Gud blev genomstuckna och blödde. När han omfamnade all himlens vrede på ett kors. Och händerna på en arg Gud, når fortfarande ut vädjande. För han kom för att söka och rädda det som gått förlorat.

Frälsningen är idag, tag emot Guds ende Son. Vänd dig från din synd, åh, låt alla trötta komma. För ingenting annat än Hans nåd och ingenting annat än Hans blod, kan rättfärdiga en syndare, händerna på en arg Gud

Händerna på en arg Gud blev genomstuckna och blödde. När han omfamnade all himlens vrede på ett kors. Och händerna på en arg Gud, når fortfarande ut vädjande. För han kom för att söka och rädda det som gått förlorat.”

Guds Son Jesus, tog all himlens vrede på sig själv, i vårt ställe. Han blev piskad och blödde, Han blev korsfäst, spritt språngande naken, i den värsta skymf som någonsin hänt någon människa. Och Gud var nöjd med det offret.

Tänk om du och jag hade varit i Jesu ställe, och själva lagt ner våra liv på detta sätt, och sedan haft andra människor, göra allting till ett hån. Vi behöver omvända oss och helga oss.