Felaktigheterna i Den sociala rättvisa rörelsens

 Alla för en och stöld åt alla - ”The Fallacy of the Social Justice Movements = Felaktigheterna i Den sociala rättvisa rörelsens”

Av Carl Teichrib 21 mars 2022 Lighthouse Trails redaktörer

Översatt och inlagd med tillstånd från LightHouse Trails. Jag som översätter har lagt till sånt jag ansåg nödvändig information, det är i brunt.

Författarens notering: Volymer kan skrivas om de olika historiska och filosofiska tillämpningarna av social rättvisa, och vi kan lätt hamna vilse i en trasslig labyrint av ideologier och nyanser. Därför försöker denna broschyr att undersöka kärnelementet i social rättvisa som en aktuell social-ekonomisk-politisk rörelse.

Vi måste förstå att den enda vägen till fred och social rättvisa är socialism. . . . Med de exploaterande klasserna kommer det aldrig att finnas social rättvisa; utan social rättvisa blir det aldrig fred. 1 — Celia Hart, en socialistisk författare

Det är nödvändigt att förstå att varje modern teori om social rättvisa är ideologisk. Oavsett hur rimligt eller rationellt det kan vara, är varje modern teori om social rättvisa rationaliseringen av en viss grupps eller klass intressen. 2—William E. Murnion, en socialistisk professor

Alla moderna trender pekar på spöket av en skrämmande, större och mer skoningslös konformitet. 3 – Erik von Kuehnelt-Leddihn, statsvetare / filosof

En kokande, sjudande känsla steg från mitt bröst in i min hals. En lavin av arga ord ramlade ur min lilla mun. Min indignation gick inte att släcka. En slutförklaring lät med tjock säkerhet. "När jag blir äldre ska jag göra något åt det här." Jag var bara omkring tio år när jag sa dessa ord, men jag hade sett tillräckligt för att veta. Grova orättvisor hade observerats.

Jag minns väl den bittra upplevelsen. Jag, en förnuftig bondpojke – och mina farföräldrar, ägare till en liten tygaffär i en sömnig präriestad – hade rest till den klaustrofobiska staden Winnipeg. Syftet: att besöka textilbutiker och göra inköp av tyg. Efter två dagar av lager och butiksgolv visste jag att detta var världens undergång. Arbetsförhållandena var bedrövliga: för lite solsken, dåligt valda färger och illaluktande gamla köpmän.

"Här är lite godis, grabben." Det smakade unket. Vid en kritisk punkt var mormor tvungen att tysta mig. visste hon inte? Var det ingen som brydde sig? Den ensamma Pepsi-maskinen som vi hade passerat i den mörklagda hallen bar ett tecken av profetisk betydelse: "Out of Order = Fungerar inte." Och jag höll på att dö av törst.

Ja, textilindustrin – ja hela affärsvärlden – var ur funktion. Hur kunde någon arbeta på dessa deprimerande platser? Enbart tristess måste döda människor; det höll på att döda mig!

När vi laddade med tyg och lämnade denna urbana ödemark, fick jag en glimt av något annat. En tegelklädd skorsten var som en silhuett mot kvällshimlen, och rök – eller ånga (det spelade ingen roll) – rapade fram för att kväva naturens liv. Det var då jag blev galen.

Visste inte dessa människor vad de gjorde? Saknade de i regeringen hjärna? Staden var inte bara en deprimerande plats och lagren fruktansvärda för arbetare, utan fabrikerna skulle döda allt! När jag växte upp tänkte jag sätta stopp för denna galenskap. Andra skulle gå med i denna önskan att förändra världen. Vi skulle rädda arbetarna från deras outhärdliga slaveri och rädda miljön ur händerna på giriga köpmän. Rättvisa, eller hämnd, skulle utkrävas – oavsett om det var hemma eller utomlands. Mormor beskyddade mig lugnande. Morfars läppar stramade till men han sa ingenting.

Böjda sinnen

När jag ser tillbaka förundras jag. Som ung hade jag en stark känsla för "sociala rättigheter" och "rättvisa". Och jag var en främsta kandidat för att ha svängt till den mer extrema sidan av vänsterlägret. Faktum är att mitt påverkbara sinne redan rörde sig i den riktningen. Omedveten om att jag härmade ett marxistiskt synsätt – social revolution genom massaktioner – var jag känslomässigt övertygad om att radikal kirurgi var den enda utvägen. Var kom detta ifrån?

Mina föräldrar och mor- och farföräldrar var nej inga dumheter bönder och företagare. De arbetade mycket hårt med sina respektive möjligheter till försörjning, var snabba med att hjälpa alla som behövde hjälp och bidrog till lokalsamhället på olika sätt – inklusive, från min mammas sida, att lära ut engelska till laotiska invandrare (det var båtfolkets dagar).

Både mina föräldrar och morföräldrar betonade kristen etik och värderingar, att stå upp för ”the underdog = en som har liten chans att vinna i en kamp” och förbli oberoende inför grupptrycket; ”Du föddes som ett original; dö inte som en kopia."

Kyrkan jag deltog i hade mennonitiska rötter men passade inte in på vänsterns ideologier. I själva verket hade den skilt sig från en mennonitisk benämning delvis på grund av en växande socialistisk inriktning i den större kroppen. Innerst inne var vi förmodligen den enda icke-pacifistiska mennonitkyrkan i distriktet.

”Mennonit (främst i USA och Kanada) en medlem av en protestantisk sekt med ursprung i Friesland på 1500-talet, som betonade vuxendop och förkastade kyrklig organisation, militärtjänst och offentligt ämbete.”

Mennoniter skulle helst inte se på Tv. På den tiden bestod tv av Bugs Bunny på lördagskvällar och pappa försökte titta på The Lawrence Welk Show (vet inte vad det är) medan vi barn troget återuppförde Wile-E Coyote klippfall från soffan. Det fanns helt enkelt inte mycket tid för tv.

Kommunal skola? Detta var i slutet av 1970-talet och en miljöläroplan fanns redan i spel. I den lokala gymnasieskolan användes ”The Environmental Handbook = Miljöhandboken” som en text, komplett med uppenbart antikristen, familjefientlig och antikapitalistisk retorik. Miljöhandboken, för alla praktiska syften, var en marxistisk / trotskisk uppmaning till radikalt grönt agerande – "ingenting mindre än total omvandling kommer att göra mycket nytta." 4 Andra skoltexter, som ”Prosa of Relevance = Relevant prosa” och ”Worlds in the Making = Världar blir skapade”, formade att acceptera kvant-kulturella förändringar, inklusive övergången till socialistiska och teknokratiska ideal.

Grundskolan och högstadiet bevittnade också en stadig ström av förändrade läroplaner. Jag minns att jag hörde om de växande problemen med över-befolkning och förstörelsen av ekosystemet orsakat av mänsklig girighet och föroreningar. Orättvisa förekom i olika delar av världen. Kärnvapenförintelsen var runt hörnet. Oavsett om det var öppet eller subtilt var budskapet tydligt.

De gamla sätten att samhället fungerade kunde inte längre tolereras. För mycket stod på spel, och det var upp till min generation att fixa världens problem. Oavsett om lärarna visste det eller inte, formade vi oss för att förändra systemet. Således kom en mängd olika kulturella och sociala alternativ in i klassrummet – inklusive marxism. Stämningen i min barndoms-utbildning formades av vad som hade inträffat mindre än ett decennium tidigare.

Det sena 1960-talet och början av 70-talet var en gångjärnstid för det väster-ländska samhället, och krusningseffekten spred sig vida omkring. Detta var den nya vänsterns era, med dess avantgardetekniker och dess utmaning mot kulturella normer. Radikalismen krockade med konventionalismen, drog-kulturen blomstrade och österländska former av andlighet kom in i det vardagliga livet.

I Amerika utvidgades välfärden eller "servila staten" kraftigt, inklusive experiment med bostadshus. Allt detta var kopplat till Vietnamkriget, som först demoraliserade Frankrike och sedan USA. Under denna tid eftersökte "freds"-grupper sovjetisk propaganda; Kapitalism likställdes med "krigshets" medan socialism återspeglade rättvisa och fred.

”Servil = underdånig, krypande, fjäskande, slavisk”

Det liberalt sinnade västerlandet anammade denna trend, även om Frederick C. Barghoorn, en Yale-professor som internerades av den sovjetiska regeringen 1963, hade varnat Amerika för användningen av "fred" som en metod för att främja marxistisk ideologi. Hans bok ”Soviet Foreign = Sovjets utländska” Propaganda publicerades ett år efter hans arrestering och frigivning och gav en viktig varning:

Det bör betonas att alla de sovjetiska ledarna, från Lenin och Trotski till Stalin och Chrusjtjov, strävade i sin fredspropaganda att vädja både till revolutionärer som strävade efter att störta den konstitutionella demokratin och till väster-ländska affärsmän, liberaler, pacifister och allmänheten vars icke-dialektisk uppfattning om fred begränsades till den enkla frånvaron av väpnad konflikt. 5

Liberaler och pacifister från västerländska nationer sågs som viktiga aktörer i den internationella marxismens sak. Deras betydelse kom inte från en förståelse av det Moskva-hegelianska-marxistiska programmet utan från deras okunnighet.

”Hegelian = relaterad till eller karakteristisk för den tyske filosofen Hegel eller hans idéer.”

Övertygade om att hålla moralen högt och förblindade av en känsla av upplysning, förde dessa individer fram den kommunistiska agendan genom att agera utifrån idealets känsla. Med andra ord, de drogs känslomässigt till en marxistiskt orienterad "social rättvisa" sak - "arbetarens svåra situation", ekonomiska och sociala ojämlikheter, önskan om klassbaserad rättvisa och "kampen för fred".

Dessa individer blev sedan aktivister, utbildare och kulturella trendsättare. Och de krävde social omvandling som alltid skulle ha en antikapitalistisk och anti- individualistisk ton. Pojkarna i Moskva flinade.

Det enda sättet att "försäkra varaktig fred i världen" ur ett marxistiskt perspektiv, förklarade Barghoon, är "avskaffandet av kapitalismen". 6 Fred, solidaritet och rättvisa bultade med ett leninistiskt hjärtslag under denna turbulenta tidsperiod.

Kapitalismen, med sin betoning på privat egendom och fritt företagande, ansågs vara den främsta orsaken till sociala stridigheter. Socialismen, med sin betoning på gemenskap och social ordning, var vägen till framsteg. Denna vänsterideologi var starkt inbäddad i utbildningen under 1970-talet, och från den punkten kan dess fingeravtryck observeras i praktiskt taget alla större institutionella system, inklusive skolor och kyrkor.

Retna Ghosh och Douglas Ray, i förordet till sin bok från 1987 ”Social Change and Education in Canada = Social förändring och utbildning i Kanada”, ger en kort översikt över sociala teorier som format modern utbildning. Detta inkluderade Herbert Spencers sociala darwinism, Karl Marx konfliktteorier, modernisering och begreppet humankapital med dess betoning på arbetskraftsutveckling.

Var och en påverkade det kanadensiska skolsystemet, liksom teknokratin och en mängd andra filosofier. Och även om systemet kan se skillnader i dessa teorier, var klassrummet mycket mer suddigt. Faktum är att något av ovanstående – eller en blandning av allt – formade elevernas världsbild. Men sällan förstod eleverna idealet bakom läroplanen. Som Ghosh och Ray förklarade:

Social förändring, vare sig den är gradvis eller revolutionär, är oundviklig och för med sig nya mönster av social interaktion. Utbildningens plats i denna process är både komplex och kritisk. 7

För ett ungt sinne i slutet av 70-talet, bombarderad av en mängd motstridiga utbildningsmönster, verkade den känslomässiga dragkraften kopplad till utnyttjade sociala frågor den mest relevanta. Inte konstigt att min resa till Winnipeg slutade med en trotskist uppmaning till revolution.

Vad har något av detta med "social rättvisa" att göra? Allt.

Katolsk social rättvisa

I dagens kristna värld – och västerländsk kultur i allmänhet – sker en myriad av förändringar, och med det kommer ett nytt språk. "Social rättvisa" är verkligen i rampljuset. Jim Wallis från ”Sojourners = Utlänningar” spelade en stor roll i att introducera konceptet för miljontals kristna, liksom många framväxande / progressiva figurer som Brian McLaren, Shane Claiborne och en myriad av andra med hjälp av många stora kristna förlag – vilka alla försökte omformulera kristendomen in i en social rättvisa kontext.

Idag har den kristna reformerade kyrkan ett kontor för social rättvisa; Frälsningsarmén har ”The International Social Justice Commission = Det internationella social rättvisa kommisionen; och ett snabbt växande antal kristna högskolor, seminarier och universitet har nu program för social rättvisa, liksom många, om inte de flesta, samfund och ministerier.

Men var kommer denna term ifrån, och vad är dess dominerande historia?

"Social rättvisa" tycks ha använts först i början av 1840-talet av en italiensk katolsk teolog och jesuit, Luigi Taparelli D'Azeglio. 8 Som Daniel M. Bell påpekar i sin bok, ”Liberation Theology After the End of History = Frihetens teologi efter slutet på historien”, d' Azeglios koncept var ”rättvisa som en allmän dygd som samordnade all verksamhet med det gemensamma bästa. 9

Begreppet dygd är viktigt, för det ger en smak av välgörenhet. Taparellis vision kretsade kring rättvisa som ett system av moraliska normer som inkluderade individuella rättigheter och friheten att umgås. Den större helheten i samhället – ”summan av individuella varor” 10 – skulle alltså gynnas. Denna form av "rättvisa" var också känd som ekonomisk rättvisa och såg på omfördelning av välstånd som en samordning av rättigheter. Direkt statlig administration bör undvikas när så är möjligt, för Taparelli insåg faran med centralisering. 11

År 1891 gav påve Leo XIII ut sin encyklika ”Rerum Novarum = av de nya sakerna”, som handlade om arbetarklassens villkor, rätten till privat egendom och förhållandet på arbetsplatsen. Leo XIII avvisade kommunismen och girigheten som uppstår genom en amoralisk tillämpning av kapitalismen, och förespråkade istället att arbetare och arbetsgivare skulle komma överens om arbete och löner. Vid denna tidpunkt förkastade katolicismen den marxistiska socialismen.

Decennier senare skrev påven Pius XI sin encyklika ”Quadragesimo Anno = Fyrtionde året”. I den fördömde han kommunismen och omfamnade samtidigt omfördelning av välstånd – delning av förmåner – som en funktion av social rättvisa (#57). "Genom denna lag om social rättvisa är en klass förbjuden att utesluta den andra från att ta del av förmånerna.

" Medan denna idé började tänja på de tidigare gränserna för katolsk social rättvisa, insåg han åtminstone att alla sidor av klassklyftan kunde vara negativa aktörer: de rika håller inne arbetarnas löner, och arbetaren kräver allt av de rika. Bortsett från detta var det fria marknadssystemet inte ett acceptabelt sätt att bygga en civilisation på social rättvisa:

Liksom det mänskliga samhällets enhet inte kan grundas på en opposition av klasser, så kan inte heller den rätta ordningen av det ekonomiska livet överlämnas till en fri kraftkonkurrens. Ty från denna källa har, liksom från en förgiftad källa, uppstår och sprids alla felaktigheter i den individualistiska ekonomiska läran. . . Fri konkurrens, även om den är motiverad och säkerligen användbar förutsatt att den hålls inom vissa gränser, den kan uppenbarligen inte styra det ekonomiska livet - en sanning som resultatet av tillämpningen i praktiken av denna onda individualistiska andes principer mer än tillräckligt har visat. Därför är det ytterst nödvändigt att det ekonomiska livet återigen underkastas och styrs av en sann och effektiv styrningsprincip. (#88)

När man läser igenom encyklikan framträder ett oroväckande dubbeltal. Kommunismen tuktas, men den fria marknaden är ond. I denna dialektik blir slutresultatet att ”vissa typer av egendom . . . borde förbehållas staten." Den "offentliga myndigheten", enligt Pius XI, bör behålla ägandet av företag som främjar den "allmänna välfärden." (#114-115). En rutschkana nedför den hala backen hade nu börjat på allvar; "social rättvisa" skulle bli ursäkten par-excellens för att efterlysa ett globalt kollektivistiskt system.

När han talade om Pius XI:s åsikter om ekonomisk rättvisa, påpekade påven Johannes XXIII att "människans mål måste vara att i social rättvisa uppnå en nationell och internationell juridisk ordning, med dess nätverk av offentliga och privata institutioner, där all ekonomisk verksamhet inte kan bedrivas. bara för privat vinning men också för det gemensamma bästa." 12 Dessutom, 1963, förespråkade Johannes XXIII en "universell auktoritet" för att säkerställa detta "allmänna bästa". 13

Detta var Vatikanen II:s era. På tal om förändringarna som inträffade under denna period, säger professor Philip C. Bom till oss: "Det skulle kunna karakteriseras som ett skifte från antikommunism till för-gemensamism av en ny världsordning." 14

År 1965 gjorde påven Paulus VI liknande kommentarer i FN och föreslog öppet att ”inrätta en världsmyndighet”. 15 Varför? Eftersom det behövs en världsmyndighet för att etablera och upprätthålla ett internationellt "allmänt bästa". Samma år erkände Paul VI:s dokument ”Gaudium et Spes = Glädjen och hoppet”– ”Pastoral Constitution on the Church in the Modern World = Pastoral författning om kyrkan i den moderna världen” – att den katolska kyrkan har en viktig roll att spela för att bygga ”en fredlig och broderlig gemenskap av nationer”.(#90)

I det Han rekommenderade i avsnitt II med titeln "Sätta upp en internationell gemenskap", skapandet av ett katolskt organ utformat för att främja "internationell social rättvisa."(#90). Individualismen upprätthölls i dokumentet, men den måste stödja det större bästa.

Kommunistisk kollektivism i produktion ansågs vara felaktig, men en form av socialkollektivism ansågs nödvändig. Ett utdrag från punkt 65 visar detta förhållande mellan social rättvisa:

Medborgare, å andra sidan, bör komma ihåg att det är deras rättighet och plikt, vilket också erkänns av den civila myndigheten, att bidra till den verkliga utvecklingen av sitt eget samhälle enligt deras förmåga. . . de som håller tillbaka sina improduktiva resurser eller som berövar deras samhälle den materiella eller andliga hjälp som den behöver – utom migrationsrätten – äventyrar allvarligt det gemensamma bästa.

Här ser vi en svängning långt förbi den tidigare idén om en välgörenhetsdygd. Innebörden är rak: du kommer att delta. I samband med detta specifika dokument inkluderar deltagandet kraven från en global gemenskap och en global civil myndighet.

Även om påven Johannes Paulus II uppfattades som mer konservativ, förespråkade hade också han en globalt sinnad agenda för social rättvisa. Detta var uppenbart i hans stöd till FN:s millennieutvecklingsmål, som fokuserar på omfördelning av välstånd. (Notera: Medan millennieutvecklings-målen utåt visar några beundransvärda mål – utbildning, utrotning av fattigdom och hunger, förbättrad hälsa – är metoderna misstänkta.)16 Och som den mest anmärkningsvärda geopolitiska påven på 1900-talet föreställde Johannes Paulus sig ” en globalisering av solidaritet.” 17 När han diskuterade globalisering som en förenande faktor, sa han:

Trots alla sina risker erbjuder den exceptionella och lovande möjligheter, just i syfte att göra det möjligt för mänskligheten att bli en enda familj, byggd på värderingarna rättvisa, rättvisa och solidaritet. 18

Dessutom var de amerikanska katolska biskoparna, som verkade under Johannes Paulus regering, öppna angående social rättvisa – "det gemensamma bästa" - i sitt brev från 1986, "Economic Justice For All = Ekonomisk rättvisa för alla”":

Det allmänna bästa kan ibland kräva att äganderätten begränsas av allmänhetens deltagande i planering eller ägande av vissa sektorer av ekonomin. Stöd till privat ägande innebär inte att vem som helst har rätt till obegränsad ackumulering av förmögenhet. (#115)

Intressant nog beskrev katolska kommentatorer från alla sidor av det politiska spektrumet biskoparnas dokument som "pro-kapitalistiska". En översiktlig läsning visar dock att "Ekonomisk rättvisa för alla" är pro-socialistisk. Ja, individens ansvar lyfts fram och privat egendom valideras.

Det är dock biskoparnas ekonomiska rättvisa som visar en annan uppsättning kort, med sin uppmaning till kollektiva, regeringsstyrda program som syftar till att bota sociala missförhållanden. Individer är därför skyldiga att delta enligt regeringens beslut. Med andra ord, om du kan bidra till det gemensamma bästa måste du bidra. Detta påminner om den marxistiska maximen: "Från var och en efter hans förmåga, till var och en efter hans behov."

William E. Murnion skrev för ”Journal of Business Ethics = Journalen av affärers etik” och ger en enkel bedömning av biskopens text: ”[Den rättviseuppfattning den förespråkar är . . . helt klart socialistisk och kommunistisk på det sättet." Murnion medgav att biskoparna inte var "kryptokommunister", det var bara att deras "uppfattning om att social rättvisa verkligen är identisk med den kommunistiska principen om rättvisa, även om biskoparna har kommit fram till det från en väg helt motsatt till Marx." 19

Slutligen, ur det katolska perspektivet, visade påven Benedictus XVI rikligt sin samhörighet till social rättvisa genom sin encyklika ”Caritas in Veritate = Välgörenhet i sanning”. Här erkänns social rättvisa som en fråga av stor ekonomisk och politisk betydelse, en fråga som går utöver den fria marknads-strategin. Enligt denna encyklika är ekonomisk omfördelning rättvisa. Påven rekommenderade också att Förenta Nationerna skulle reformeras, tillsammans med den globala ekonomin, så att en "sann politisk världsmyndighet" skulle uppstå "med tänder."(#67) Varför? Att "söka upprätta det gemensamma bästa." (#67).

Även om vissa äldre påvliga läror upprätthåller privat egendom och förkastar marxistisk socialism, som påven Leo XIII i ”Rerum Novarum = Av de nya sakerna”, har den romersk-katolska hierarkin under de senaste hundra åren i allt högre grad överbryggt "social rättvisa" med ekonomisk och politisk kollektivism.

I denna mening har den heliga stolen blivit en hejarklacksgrupp för FN:s system för socialistisk ledning. Som professor Bom förklarar i sin bok,” The Coming Century of Commonism = Gemensamismsens kommande århundrade, "Långsamt, steg-för-steg, steg-för-steg, försvarar den katolska kyrkan-staten FN:s agenda för en ny internationell ekonomisk ordning." 20

Påven Franciskus, den nuvarande påven, omfamnar öppet begreppen social rättvisa och har ofta efterlyst "global omfördelning av välstånd" 21 för det gemensamma bästa. Han stöder FN:s ansträngningar och agendor för att kontrollera välstånd och dess omfördelning; och i en encyklika från 2020, ”Fratelli Tutti = Alla bröder”, utstrålade han socialism (ibland även gränsande till kommunism) och antydde att kapitalismen är ineffektiv och kritiserade individualismen till förmån för dess motsats, kollektivism.

Parallellt med den moderna katolska versionen av social rättvisa finns en annan historisk rörelse som ger aktiv energi åt termen. Och om den påvliga idén om social rättvisa befann sig på den hala backen till kollektivismen, siktade denna parallella rörelse avsiktligt på botten av kullen.

Marxistisk social rättvisa

I generationer har det funnits en aktivistisk sida av idén om omfördelning av välstånd. Denna populära front, med ett nät av splittrade grupper, organisationer och medresenärer, använde "social rättvisa" som samlingsropet för kulturell omvandling. Faktum är att denna rörelse är mycket levande idag och fortsätter att använda termen som ett effektiv banner.

De som flaggar för social rättvisa har varit de mest högljudda förkunnarna av kollektivismen – anhängare av Karl Marx, Lenin, Stalin, Mao, Castro och dussintals andra socialistiska och kommunistiska ledare. Kommunister och sociala radikaler har varit vinnarna när det gäller att anställa denna mandatperiod. Socialistiska internationalen har alltid använt det, liksom trotskistiska organisationer, röda fraktioner och en mängd socialistiska politiska partier.

Idén om social rättvisa i ett mer politiskt sammanhang går långt tillbaka i tiden. År 1848 publicerade ”Society of Fraternal Democrats = Samhället för
broderliga demokrater”, ett internationellt organ som gnuggade skuldror med Karl Marx och Friedrich Engels, ett beslöjat hot mot det brittiska systemet:

Låt de privilegierade klasserna avsäga sig sina orättvisa övergrepp och upprätta politisk jämlikhet och social rättvisa, så kommer England inte att ha något att frukta mot en vapenvärld. 22

Under kommunismen skulle omfördelning av välstånd användas för sociala ändamål. I denna struktur sågs privat egendom för personlig vinning som hörnstenen i klass systemet och sågs som orsaken till social orättvisa och stridigheter. Omfördelning av välstånd syftade därför till att skapa ett samhälle där alla människor var ekonomiskt lika. Därför var avskaffandet av den borgerliga egendomen (kapitalistklassens) nyckelkomponenten i kommunismen. När väl proletariatet (arbetarklassen) hade nått politisk makt kunde ett mer rättvist socialt system skapas.

Proletariatet kommer att använda sin politiska överhöghet för att gradvis ta bort allt kapital från borgarklassen, för att centralisera alla produktions-instrument i statens händer, d.v.s. på proletariatet organiserat som den härskande klassen; och att öka den totala produktivkraften så snabbt som möjligt. Naturligtvis kan detta i början inte genomföras annat än genom despotiska intrång i äganderätten. 23

Väcka avund – förklädd till dygd

Denna uppfattning om social rättvisa, höjandet av en "förtryckt" klass genom förnedring av en annan klass, är en reaktionär process som bygger på att väcka avund. På denna basnivå, och i andra avseenden, är kommunismen direkt kopplad till den franska revolutionen – en händelse som hade väckt revolutionär glöd över hela världen, och en vars skott ekar än idag. Den österrikiska filosofen och frihetens försvarare, Erik von Kuehnelt-Leddihn, ger ett historiskt sammanhang:

. . . hur många människor som mördades eller dödades i strid på grund av den franska revolutionens idéer i deras olika skeden, skepnader och evolutionära former, på grund av idéerna om jämlikhet, etnisk eller rasistisk identitet, ett "klasslöst samhälle", en "världssäker" för demokrati”, ett ”rasrent folk”, ”verklig social rättvisa uppnådd genom social ingenjörskonst.” 24

Genom att väva tråden av avund och social förändring, påminner Kuehnelt-Leddihn oss:

Under de senaste 200 åren har utnyttjandet av avundsjuka, dess mobilisering bland massorna, i kombination med förnedring av individer, men oftare av klasser, raser, nationer eller religiösa samfund, varit själva nyckeln till politisk framgång. . . . Alla vänsterorienterade "ismer" pratar om detta tema (d.v.s. om privilegiet för grupper, minoritetsgrupper, förvisso, som är föremål för avundsjuka och samtidigt föremål för intellektuellt-moraliska underlägsenhet.

De har ingen rätt till sina upphöjda positioner ... De borde rätta sig efter resten, bli identiska med "folket", avsäga sig sina privilegier, anpassa sig. Om de talar ett annat språk, borde de släppa det och prata majoritetens språk. Om de är rika borde deras rikedomar bort beskattas eller förverkas). 25

Denna metod att väcka avund, ofta förklädd som dygd - "vi gör det här för de fattiga och förtryckta" - bygger på en känsla av moralisk överlägsenhet och indignation, som sedan jäser till avsky och "social handling". Vid denna tidpunkt blir idealets känsla drivkraften för transformation. Uppflugna på denna självkonstruerade höjdpunkt sanktionerar vi snabbt socialism (stöld av alla för ”det större bästa”). Eller, utan att vara nöjd med socialismens långsamhet, eftersträvas kommunismen genom revolution (avstötning av en klass för "det större bästa").

Hur som helst, kollektivism instiftas, vilket är bemyndigandet av dem som påstår sig vägleda det allmänna bästa. I allt detta, säger de, tar demokratin en reningsroll, uttryckt som "Folkhops Roll". Den som kontrollerar den största mobben genom idealets känsla är den som styr. Social förändring sker sedan antingen genom valurnan eller pipan på en pistol. Det spelar ingen roll: Pöbeln har talat; "jämlikhet" kommer att upprätthållas, och vi kan sola oss i den "varma flockkänslan av broderskap." 26

Litteraturkritikern och före detta marxisten, Herbert Read, förstod väl dessa kopplingar:

Kommunism är en extrem form av demokrati, och den är totalitär: men likaså är den totalitära staten i form av fascism en extrem form av demokrati. Alla former av socialism, oavsett om det är statssocialism av det ryska slaget, eller nationalsocialism av det tyska slaget, eller demokratisk socialism av det brittiska slaget, är påstådda demokratiska, det vill säga, de får alla folkligt medgivande genom manipulation av masspsykologi. 27

Under årens lopp har kommunistiska och socialistiska ledare samlat massorna med budskapet om ojämlikhet "förtryck" och lösningen för social rättvisa: ekonomisk jämlikhet, som, de säger, kommer att komma till stånd och "sätta slutet på ojämlikheterna och upprätta verklig social rättvisa.” 28

I det nuvarande klimatet på 2020-talet har ”Critical Race Theory = Kritisk rasteori” återuppstått och introduceras till miljoner (inklusive skolbarn) för att hjälpa till att förverkliga den socialistiska, marxistiska planen för det västerländska samhället.

År 1898 likställde Eugene V. Debs – senare kallad "Amerikas största marxist" – ett kollektivt samhälle, industriell frihet och social rättvisa. 29 Några år senare, under första världskriget, noterade han att permanent fred baserad på social rättvisa inte skulle inträffa tills "nationell industriell despotism" ersattes av "internationell industriell demokrati."

Ekonomisk vinst var en förbannelse för fred, och krigets slut kunde bara komma med slutet på "vinst och plundring bland nationer". 30 En ny ordning behövdes där en klass avskalades och ersattes av en mer progressiv och global apparat.

V.I. Lenin och hans gäng "kom till makten med ett ambitiöst program av åtgärder utformade för att säkerställa social rättvisa och förbättra de fattigas lott." 31 Maxim Gorkij, en vän till Lenin, uttrycker detta i lysande glädjande ord:

De hjältedåd som Lenin utförde är inte omgivna av en glittrande gloria. Hans var det hjältemod som Ryssland känner väl - det anspråkslösa, strama självuppoffrande livet för den sanne ryska revolutionära intellektuella som i sin orubbliga tro på möjligheten av social rättvisa på jorden avsäger sig alla livets nöjen för att slita för mänsklighetens lycka. 32

Resultatet var katastrofalt. Mervyn Matthews säger till oss, "Ansträngningarna att förvisa "kapitalistisk exploatering" hade nästan förstört de rikaste klasserna utan att gynna mer än en liten del av de fattiga." 33

Men det gynnade Lenin och företaget. Bry dig inte om berget av lik; framsteg kommer alltid med ett pris. År 1922 hade den ryska revolutionen kostat sex till tio miljoner livet.

Årtionden senare i Amerika sammanfattade Castro den kubanska revolutionen "som en strävan efter social rättvisa." 34 Che Guevara förklarade sin blodiga revolution som en "väpnad kamp för frihet till rättigheter och social rättvisa." 35 Detta grova tema är gemensamt för alla vänsteruppror eftersom det vilar i hjärtat av alla vänsterideologier. Den socialistiska författaren Celia Hart uttryckte det så här:

Med de exploaterande klasserna kommer det aldrig att finnas social rättvisa; utan social rättvisa blir det aldrig fred. . . Aldrig tidigare har världen behövt, som nu, minnas sjunde november [årsdagen av oktoberrevolutionen]. Aldrig tidigare måste vi förstå att bolsjevismens fana aldrig dog. . . Och låt oss ropa till våra fiender, oavsett om de kallar oss terrorister, att vi inte kommer att kämpa för det imperialistiska kriget eller för orättvisornas eländiga fred; vi kommer att kämpa tillsammans för den socialistiska revolutionen i permanent strid. Världens arbetare, förena er! 36

Det är en radikal uppmaning. Idag ser vi social rättvisa kopplad till en myriad av radikala rörelser, inklusive miljörörelsen. Fint klingande, moraliskt höga termer uppstår från detta marxistiskt-gröna äktenskap: "Ekorättvisa", "grön rättvisa" och "klimaträttvisa." Hur ser det här ut?

1990 sammankallade Manitobas regering, i samarbete med UNESCO, den prestigefyllda ”World Environment Energy and Economic Conference = Världens miljöenergi och ekonomiska konferens”. Temat var provocerande: "Strategier för hållbar utveckling och den nya världsordningen." En rapport släpptes med resultaten, med titeln "Hållbar utveckling för en ny världsagenda." Kapitel 2,

"Mot en global grön konstitution", utvecklade ett avsnitt med undertiteln "Social rättvisa." Befolkningskontroll, gröna energiförordningar och redovisningssystem som föreslog "en officiell global policy med ett barn per familj" och "principen om global ekonomisk jämlikhet" skulle vara centrala för den "gröna regeringen", rapporterade texten. Mänskliga rättigheter skulle också stå i främsta rummet.

"Outhärdliga attityder" skulle inte tolereras, allt i namnet av att skydda de förtryckta. Nu är verkligt förtryck av ondo. Ingen med sitt fulla sinne vill att förtryck ska uppstå eller blomstra. Men social rättvisa á.lá. kollektivism är den farligaste formen av förtryck man kan tänka sig. Dessutom får de verkligt undertryckta – som bönderna i det gamla Sovjetunionen – sällan sin börda lättad under social rättvisa. Istället, med förstörelsen av det kreativa kapitalet som är inneboende i en fri marknad, fortsätter de fattigas svåra situation. Faktum är att livet ofta blir svårare.

Inte konstigt att F.A. Hayek kallade den marxistiska baserade sociala rättvisan för en "pseudo-etik" - en som "missar varje test som ett system av moraliska regler måste uppfylla för att säkerställa en fred och frivilligt samarbete mellan fria män." 37

Att få våra villkor rätt

"Min kyrka har ett mandat för social rättvisa. . . Det här är något jag stöder." Låter trevligt, men kan du berätta vad du menar? Det vanliga svaret jag får, tack och lov, handlar det om att mata de fattiga, hjälpa till på ett härbärge för hemlösa eller tryggt hus, hjälpa äldre, att arbeta med oroliga tonåringar eller att stödja ett barnhem.

Tyvärr, är det inte social rättvisa. Det dominerande konceptet för social rättvisa under de senaste 150 åren har varit centrerat på den glidande sluttningen av påvlig förespråkad omfördelning av välstånd, tillsammans med en marxistisk version av kollektivism. Att mata de fattiga och hjälpa de hjälplösa, ur ett kristet perspektiv, är inte social rättvisa – dess bibliska medkänsla, en generös kärlekshandling.

Sådana handlingar av medkänsla engagerar individuella liv och är baserade på den kristna uppmaningen att älska andra mer än sig själv. Detta är hjärtat av medkänsla: En individ ser ett behov och verkar utifrån kärlek, når för att möta det behovet. Även kyrkor ska fungera på ett liknande sätt. Ett behov är uppenbart, och rörd av medkänsla arbetar församlingen för att lösa dilemmat. Tvång kommer aldrig in i bilden, inte heller en politisk agenda dyker upp och inte heller hörs en uppmaning till ekonomisk jämlikhet.

Den bibliska liknelsen om den barmhärtige samariten visar sann medkänsla (Luk 10). En judisk man har blivit slagen, rånad och lämnad att dö på vägen. Olika människor går förbi honom, inklusive de religiöst fromma. Men en samaritisk resenär ser individen, och även om samariten är kulturellt alienerad från den judiska mannen, känner han igen desperationen och vidtar individuellt åtgärder – plåstrar om hans sår och ger en plats för vila och tillflykt. Och samariten betalar för det själv utan att kräva ersättning eller kompensation, vare sig från offret, hans familj eller samhälle, eller från regeringen eller den härskande klassen.

Men om samariten var en anhängare av det dominerande temat inom social rättvisa, skulle han ha agerat med ett annat motiv för andra syften. Samariten skulle då ha använt tillfället att lobba för social omvandling:

• Rånarna var i verkligheten offer för ett orättvist ekonomiskt system och hade agerat som svar på förtrycket av kapitalklassen.

• För att skapa rättvisa åt denna förtryckta klass och för att styra dem tillbaka till en omtänksam gemenskap, bör en rättvis omfördelning av välståndet ske.

• Vem kommer att betala offrets medicinska räkningar? Samhället eller de rika?

Inom ramen för social rättvisa lurar en annan agenda bakom tragedin: En politisk / ekonomisk sak bärs med och utnyttjas – orsaken till ekonomisk jämlikhet genom omfördelning av välstånd. Det här handlar inte om att verkligen hjälpa offret; det handlar om att använda offret. Biblisk rättvisa, å andra sidan, försöker aldrig avveckla klass strukturer. Onda handlingar fördöms, men detta är inte specifikt för ett visst socialt skikt. Betrakta orden i

3 Mos 19:15 Du ska inte göra orätt när du dömer. Du ska inte hålla med någon för att han är fattig och du ska inte vara partisk för den som har makt. Du ska döma din nästa med rättvisa.

Med andra ord, enligt Bibeln betyder sann rättvisa att vi inte visar partiskhet mot någon baserat på om han eller hon är fattig eller rik, utan snarare är sann rättvisa baserad på de normer för rättfärdighet som Gud har lagt fram i sitt ord.

Gud gjorde oss olika från varandra. Vi är ojämlika i begåvning, talang, skicklighet, arbetsmoral, prioriteringar etc. Dessa skillnader leder oundvikligen till att vissa individer producerar och tjänar mycket mer välstånd än andra. I den mån som de i folkmassan för social rättvisa är besatta av att eliminera ekonomisk ojämlikhet, är de i krig med naturen av Skaparens skapelse.

Bibeln fördömer inte ekonomisk ojämlikhet. Jesus själv fördömde inte ekonomisk ojämlikhet. Ja, han varnade upprepade gånger för den materiella rikedomens snaror och särskilt kärleken till pengar; Han exploderade den bekväma sedvanligheten hos den fariseiska tendensen att betrakta välstånd som ett märke av ära och överlägsenhet;

Han befallde medlidande med de fattiga och lidande. Men han sa också till sina lärjungar: "De fattiga har ni alltid hos er" (Matt 26:11), och i liknelsen om talangerna (Matt 25:24-30) fördömde han misslyckandet med att produktivt använda sina av Gud givna talanger – vare sig många eller få, exceptionella eller vanliga – genom att låta en herre ta pengar från den som hade minst och ge dem till den som hade mest, och därigenom öka den ekonomiska ojämlikheten.

Herrens uppdrag var att lösa oss från synd, inte att omfördela vår egendom eller påtvinga oss en ekonomisk jämlikhet. Faktum är att Jesus uttryckligen avböjde att undergräva äganderätten eller predika ekonomisk jämlikhet när han sa till mannen som ville att Jesus skulle berätta för sin bror att dela ett arv med honom:

Luk 12:14 Men han sa till honom: Människa, vem har satt mig till domare eller till att skifta mellan er?

Jag måste erkänna att det är lätt att falla in i det sociala rättvisa sättet att tänka. Min barndoms gnäll över vad jag uppfattade som orättvisor visade mig, i efterhand, kraften i ett känslomässigt ideal. Men om jag genom någon vändning hade följt upp mitt självgoda känslomässiga utbrott och blivit en förespråkare för social rättvisa i ordets rätta bemärkelse, skulle en sorglig ironi ha inträffat: I "rättvisans" namn skulle jag har främjat socialt sanktionerade stölder. Allt för ett kollektiv och stöld för alla.

Låt oss agera med medkänsla, vara välgörande och sträva efter sann rättvisa. Låt oss vara kloka i våra handlingar, tydliga i vårt språk och ärliga i våra motiv.

Mika 6:8 Han har sagt dig, du människa, vad som är gott. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?

Om du vill beställa kopior av All for One och Theft for All—The Fallacy of the Social-Justice Movement klickar du här. På originalsidan på engelska e-bok eller pdf kostar 1.50 dollar finns även på deras blogg, adressen längre ner i fältet.

Finner du det som utgetts av Lightuose Trails och deras författare intressant så finns det nu inlagt på svenska på egen blogg; https://fyrhusstigen.blogspot.com

Slutnoter:

1. Celia Hart, The Flag of Coyoacan, edited by Walter Lippmann in August 2004. Reprinted in www.marxists.org.

2. William E. Murnion, “The Ideology of Social Justice in Economic Justice For All” (Journal of Business Ethics, 1989), p. 848.

3. Erik von Kuehnelt-Leddihn, Leftism: From de Sade and Marx to Hitler and Marcuse (Arlington House, 1974), p. 17.

4. Garrett de Bell, The Environmental Handbook (Ballantine Books, 1970), p. 330.

5. Frederick C. Barghoorn, Soviet Foreign Propaganda (Princeton University Press, 1964), pp. 93-94.

6. Ibid. p. 89.

7. Ratna Ghosh and Douglas Ray, Social Change and Education in Canada (Harcourt Brace, 1987), p. vii.

8. Marvin L. Krier Mich, Catholic Social Teaching and Movement (Twenty-Third Publications, 1998), pp. 80-81. See also Daniel M. Bell, Liberation Theology After the End of History (Routledge, 2001), p. 104.

9. Daniel M. Bell, Liberation Theology After the End of History (Routledge, 2001), p. 104.

10. Ibid.

11. Thomas Behr, “Luigi Taparelli and Social Justice: Rediscovering the Origins of a Hollowed Concept”(Social Justice in Context conference; Carolyn Freeze Baynes Institute for Social Justice At: East Carolina University, Volume: 1).

12. Pope John XXIII, Mater et Magistra, paragraph 40.

13. Pope John XXIII, Pacem in Terris, see section 4, paragraphs 130 to 141.

14. Philip C. Bom, The Coming Century of Commonism (Policy Books, 1992), p. 312.

15. Pope Paul VI, talk at the United Nations, October 4, 1965; section 3.

16. The MDGs lean toward a system of international socialism. Check out the speech of the prime minister of the Hellenic Republic at the annual meeting of the Socialist International; https://tinyurl.com/32zetsbe.

17. As quoted by John A. Coleman, Globalization as a Challenge to Catholic Social Thought (Center for Catholic Studies and Social Thought, 2004), p. 9.

18. Ibid.

19. William E. Murnion, “The Ideology of Social Justice in Economic Justice For All” op. cit., see pages 847-857.

20. Philip C. Bom, The Coming Century of Commonism, op. cit., p. 315.

21. See https://www.vatican.va/content/francesco/es/speeches/2020/february/documents/papa-francesco_20200205_nuoveforme-disolidarieta.html and https://www.breitbart.com/economy/2020/02/06/tax-the-rich-pope-francis-calls-for-global-wealth-redistribution/.

22. The Chartist Movement: The Fraternal Democrats to the Working Classes of Great Britain and Ireland, January 10, 1848. As republished at www.marxists.org.

23. Karl Marx and Friedrich Engels, The Communist Manifesto (Penguin, 1967), p. 104.

24. Erik von Kuehnelt-Leddihn, Leftism: From de Sade and Marx to Hitler and Marcuse (Arlington House, 1974), p. 419.

25. Ibid., p. 18.

26. Ibid., p. 17.

27. Ibid., p. 174.

28. Robert Gellately, Lenin, Stalin, and Hitler: The Age of Social Catastrophe (Vintage, 2007), p. 10.

29. Eugene V. Debs, “The American Movement,” published in Debs: His Life Writings and Speeches, and reprinted at www.marxists.org.

30. E. V. Debs, “The Prospect for Peace” (American Socialist, 1916, reprinted at www.marxists.org).

31. Mervyn Matthews, Poverty in the Soviet Union (Cambridge University Press, 1986), p. 7.

32. Maxim Gorky, “Days With Lenin” (Readings in Russian Civilization, Volume 3, The University of Chicago Press, 1969), pp. 517-518.

33. Mervyn Matthews, Poverty in the Soviet Union, op. cit., pp. 7-8.

34. Fidel Castro, “When the People Rule,” speech on January 21, 1959, Havana, Cuba.

35. Che Guevara, interview, April 18, 1959. Two Chinese journalists, K’ung Mai and Ping An conducted the interview “on the 108th evening after the victory of the revolution.”

36. Celia Hart, The Flag of Coyoacan, op. cit.

37. F. A. Hayek, Law, Legislation and Liberty: The Political order of a Free People (University of Chicago Press, 1979), p. 135.

To order copies of All for One and Theft for All—The Fallacy of the Social-Justice Movement, click here.

(This booklet was first written in article form by Carl Teichrib in 2010 and has been updated in 2022 for this booklet under publishing contract with Lighthouse Trails.)

Posted in: FREEDOM, Marxism/Socialism, Remembering Communism, Social Justice, The Emerging Church Tagged: carl teichrib, communism, critical race theory, marxism, social justice

https://www.lighthousetrailsresearch.com/blog/?p=34673