Har du någonsin undrat vilken typ av värld som skulle förbjuda klättring i träd? En värld där äventyr anses farligt och nyfikenhet straffas. Det är precis där vi befinner oss – en bisarr värld där pojkar inte längre får vara pojkar, än mindre växa till män. Själva essensen av maskulinitet stämplas som giftig och farlig. Hur kom vi hit?
Verkligheten är, ja, verklig – feminister, marxister och militanta ”queers = bögar” har smält samman till en nästan okuvlig kraft, inriktad på att omforma maskuliniteten till sin egen bild.
Dessa nya ideologiska dogmer är faktiskt inte nya, och de är inte heller bara passiva strömningar. De är aggressiva, obevekliga tidvatten som försöker tvätta bort alla sken av "giftig" manlighet som civilisationerna frodas på. Resultatet är en kultur som nedvärderar riktiga män och försöker forma pojkar till något de aldrig var menade att vara.
Tack och lov erbjuder Bibeln en anekdot till detta kulturella vansinne. Aposteln Paulus uppmaning i 1 Kor 16:13 är tydlig: "Var vaksamma, stå fast i tron, handla som människor, var stark. I svenska 1917; Vaka, stå fasta i tron. Var manliga och starka."
Men kan du tänka dig ett mer utskällt budskap i dagens samhälle?
Detta enkla bibliska direktiv ses nu som ett radikalt manifest, en uppmaning till vapen mot den genomgripande feminiseringen av vår kultur. Ändå är det precis vad vi behöver – en revolutionär återgång till biblisk maskulinitet, till styrka, mod och trofasthet.
Föreställ dig en pojke i dagens offentliga skolsystem. Från en ung ålder får han lära sig att hans naturliga böjelser för äventyr, konkurrens och ledarskap – och till och med hans naturliga erkännande av sina egna biologiska distinktioner – på något sätt är fel. Han uppmuntras att undertrycka dessa egenskaper till förmån för mer "acceptabla" beteenden.
Vad händer med ett samhälle när dess män kastreras innan de ens når tonåren? Den faller sönder under tyngden av sin egen feghet och förvirring.
Feminismens inflytande har varit särskilt våldsamt. Det skenbart började som en rörelse för lika rättigheter men har genom avsiktlig design förvandlats till ett heltäckande krig mot maskulinitet.
Pojkar får lära sig att att vara manlig är att vara förtryckande. De skäms för sina naturliga instinkter och drivs mot ett feminiserat ideal som gör dem förvirrade och kastrerade/försvagade.
Är detta framsteg? Knappast! Det är regression, en återgång till ett tillstånd av kaos där ordning och struktur förändras.
Marxismen, där detta lömska märke av feminism har sina rötter, har ytterligare förvärrat problemet. Genom att främja tron att alla sociala hierarkier är i sig förtryckande, har den ingjutit en djupt rotad förbittring mot varje form av traditionell auktoritet eller ledarskap – egenskaper som är naturligt knutna till maskulinitet.
Det marxistiska föraktet för familjeenheten, tillsammans med dess betoning på statlig kontroll, har ett mål – att avveckla själva miljön där pojkar lär sig att bli riktiga män. De svagas beskyddare, världens ledare.
Hur kan pojkar lära sig ansvar, disciplin och ledarskap när familjen undergrävs och undermineras vid varje tur?
Och låt oss inte glömma de militanta ”queers = bögarna”, som har introducerat en nivå av könsförvirring som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Pojkar är inte längre bara pojkar – de är potentiella kandidater för en mängd andra identiteter. Från flickor, till icke-binära, till könsflytande, till demiboys, till tvåanda, till stjärnkön, var och en mer absurd och förvirrande än den förra.
Strävan att normalisera dessa identiteter från en ung ålder främjar en miljö där den enkla sanningen om biologiskt kön fördunklas, skys och hatas. Kan vi uppfostra män i en värld som förnekar själva begreppet manlighet? Det är en absurditet som skulle vara skrattretande om det inte var så tragiskt.
Så vad ska göras? Hur kan vi sparka mot dessa kraftfulla ideologiers drivkrafter och återta vår framtid för våra framtida män?
Det finns bara ett svar: en kompromisslös återgång till biblisk sanning. Fäder, det är riktiga, biologiska, manliga fäder, måste vara vaksamma och modellera för sina söner vad det verkligen innebär att vara en man enligt Guds plan.
Detta innebär att vårda deras styrka, mod och integritet, snarare än att kväva dessa egenskaper. Det innebär att tillhandahålla en motberättelse till de kulturella lögnerna, som grundar våra pojkar i Skriftens fasta grund.
Vi måste också skapa miljöer – både hemma och i våra samhällen – där pojkar kan trivas som pojkar. Detta innebär att uppmuntra risktagande, konkurrens, ledarskap och att möta rädslan rakt i ansiktet. Det innebär att hedra de naturliga skillnaderna mellan könen snarare än att låtsas som att de inte existerar. Och det innebär att stå fast mot vänsterns ideologiska invasion, även när det är impopulärt, även när det är svårt.
https://thedissenter.substack.com/p/where-are-the-real-men-in-this-world?
Jag har nu tagit en prenumeration på ”The DISNTR” så jag kan läsa denna artikel, och det ligger mycket i det som Jeff skrivit. Men jag har även andra tankar som kommer upp i mig.
Det är nu några år sedan som det i EU beslutades att gungor skulle tas in från lekplatser, och rutschkanor skulle tas bort, under vinterhalvåret, för barnen kunde göra sig illa om de använde dem. Jag som var barn på 60-talet tyckte detta var rent ut sagt löjligt, (då även om det mycket sällan hände) använde vi som var barn sällan dessa saker under vinterhalvåret. Däremot kommer jag ihåg hur vi gick ner till en liten bergkulle i skogen nedanför, och åkte utför på den halkiga ytan (vilket tekniskt sett var mer farligt, då det inte hade samma lutning som en rutschkana utan gick rakt ner).
Och inte bara pojkar på 60-talet, utan även flickor (även om vi var färre), klättrade i träd, och gjorde saker som kanske var farliga (utifrån den vuxnas perspektiv), men vi lärde oss själva var gränserna gick.
Jag kommer ihåg när jag var lite äldre kanske 11-12 år, och vi krigade mot gänget som bodde på andra sidan tunnelbanan (ja, jag är från Stockholm), och jag fick en sten alldeles ovanför ena ögat. Men vi var ju själva med i leken, oss mot dem.
Sedan kom 80-talet, när jag och maken fick våra 6 barn, och då skulle helt plötsligt flickorna redan i förtid börja ha bh-aktiga saker på sig, fast de inga bröst hade. Hela modet började skifta till att tjejerna skulle ha tajta kläder, och de fanns i mindre storlekar, och killarna hade de lite större midjemåttet i kläderna. Hade man en dotter som inte var pinnsmal, ja då fick man köpa byxorna menade för pojkar.
Det hela tog sen ytterligare en sväng, med avdelningar för tjejer och killar separat, redan från småbarns stadiet. Vilket gjorde det ytterligare pinsamt för de icke trådsmala tjejerna, som då fick gå in på pojkavdelningen för att handla sina kläder. Även färgerna var då separerade.
Så detta med feminismen har faktiskt blivit mer och mer utbrett, även på andra områden. Men nog måste barn få vara barn och få testa gränserna? Det är ju testa gränserna som visar vad vi kan och inte kan göra, det är det som vi lär oss av. Hur många av oss har lärt oss av vad mamma och pappa sa, i förhållande till att testa själva?
Jag kommer ihåg när våra barn var små, och vi var uppe på fäbodvallen. Där fanns det tre stora träd, ca 25 meter höga tallar, under fanns några stora stenbumlingar. En vända när vi inte hade helkoll, så började äldsta dotter skrika på oss att vi skulle titta, och där var hon nära toppen i en av tallarna. Hon fick snart med sig äldsta lillebror nr 3 i skaran, och syrran nr 4 i skaran. Efter detta var det vad dessa tre gjorde, varje gång vi var där.
Är det läskigt att släppa taget och låta barnen pröva på saker? Givetvis, och jag är ärligt talat glad att inget hände, med tanke på stenbumlingarna under.
Har för mig att även 80-, kanske 90-talet hade dessa så kallade helikopter- föräldrar, där föräldern i fråga var överuppmärksam och alltför rädd för ett barns upplevelser och problem. De svävade (mer eller mindre) bokstavligt över barnen. Så nog har samhället förändrats, åtminstone sedan jag var barn. Allt kanske inte är bättre, men det finns helt klart saker som var bättre förr.
Så kommer vi till nutid, när barnen ska påverkas av ”pridetåg” och ”trans-personer” som ska läsa sagor för dem. För påverkas ska det. Inte konstigt att så många barn blir förvirrade, Jeff har helt rätt i den biten.
Men det är ju inte förvånande, vi har ju skriften som säger oss att det i sista tiden ska bli värre och värre. Det onda ska förklaras för gott, och det goda för ont. Men Gud själv har uttalat sitt ve över den mänsklighet som ställer detta på huvudet.
Jag instämmer med Jeff i att det har blivit snett i samhället, och inte endast på ett sätt, utan på flera. Vi kan inte skydda barnen från allting. Och feminismen och dess strävan efter att vara helt lika med männen, är rent ut sagt idiotisk, även om många kvinnor kan göra det som männen kan, så har vi inte samma fysiska förutsättningar för att göra allting på samma sätt.
Och givetvis så förminskas männen i detta nya. Men lite av det fanns även förr, med att pojkar lärdes att de inte skulle gråta. Vilket ju också är idiotiskt. Man blir inte mindre av en pojke eller man, för att man kan gråta, eller gråter.
På något sätt så har det sakta med säkert gått från ett någorlunda sunt 1950-tal, tills vi hamnat där vi är idag. Och vi alla behöver få ha våra egna roller. Kvinnor måste få ha rätten att vara kvinnor, och männen ha rätten att vara män. Det betyder ju inte att inte kvinnor kan göra en hel del av det som männen gör. Men det är nog den feministiska rörelsens bidrag till att försöka jämna ut könen.
Det finns en fara i att vi alla ska vara exakt likadana, i synnerhet som vi i själva verket inte är alls är det. Inte minst är det farligt när barn redan i tidig ålder ska börja ifrågasätta om de är av det kön som de är födda i eller inte. För när det gäller den biten så är det inget som de allra flesta barnen tänker på av sig själva, och förmodligen inte i riktigt tidiga år. Och många är de som sedan ångrar sig när de gjort ett könsbyte, längre fram.
Så många saker som måste vägas in i hur vi formar våra barn. Deras framtid ligger i våra händer, från början tills att de blivit vuxna. Och som Jeff skrev, vi måste lära dem vad skriften säger, och vi behöver själva också stå på vad skriften säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar