Lyssnade på en video i går kväll/natt, vilket gör att jag om igen tar upp sången och musiken i våra församlingar. Sången och musiken när jag växte upp i pingströrelsen var att blanda lite sång och musik från strängmusiken eller kören, med att sjunga någon liten kör och några sånger från Segertoner.
Detta förändrades radikalt när trosrörelsen kom in i vår församling, då det handlade om att sjunga lovsånger. Helt plötsligt så kom det också in att dessa körer skulle sjungas länge i början av mötena. Allting från 30-60 minuter, beroende på vart man är med. Lovsångarna skulle föra oss in i tronrummet, och detta tog tydligen tid.
Jag får erkänna att detta efter ett tag för egen del fick mig att ställa flera frågor, som t.ex.; Om jag behöver en lovsångare i kyrkan för att föra mig in i tronrummet, hur kan det jag sjunger hemma, utan en lovsångare ens göra att Gud själv lyssnar, och ännu värre att sjunga dessa körer allt från 10-12 gånger upp till 27 gånger, samma kör, började kännas som att tugga smaklöst gammalt tuggummi.
Det jag lyssnade på i videon gjorde att jag tänkte att det här behöver jag verkligen ta upp, då det var helt nytt för mig, även om jag som ägnat mycket tid själv till sång och musik, då jag en gång i ungdomen hade tänkt satsa på att bli opera sångerska, även om min sång coach tyckte att jag skulle satsa på romanssångerska, samma sorts material, men endast sjunget i konsertform.
”Hit the bar = Slå på bar = när någon behöver göra en kommentar så stoppar de videon som de ser på”, med makarna Steve och Paulette Kozak. De har liksom oss kommit ur trosrörelsen el. ”NAR = Nya Apostoliska Reformationen”. För den som kan engelska så rekommenderar jag denna varmt, då den tar upp mer än det som jag kommer ta upp.
https://www.youtube.com/watch?v=JoWbmiLtWbk
Under denna video i mer, ligger en länk till originalet, vilket är taget från många olika videor, så jag kommer ta från det som jag fastnade mest för.
Ca 14 min. in; räcker att se på detta korta klipp, utan att översätta, för att se hur illa det är på vissa ställen.
16.45 in; Gustaf Le Bon skrev en bok 1895 ca med titeln ”The Crowd = Folkmassan”, en klassiker inom sociologi i frågan om masspsykologi. Han var en av de första som sa att det är något med folkmassor som påverkar människor.
17.31 in; så spelar han upp ett klipp från en som har försökt sammanfatta dessa idéer. Människor beter sig olika i grupper. Le Bon sa att när man är med i en grupp blir individen mindre civiliserad. En person utanför en grupp beter sig städat, men i en grupp så beter de sig som en barbar, som uppför sig på instinkt.
Dessa gruppkaraktärer skapas av tre orsaker, är man medveten om dessa orsaker kan man se att det finns tekniker för att avsiktligt manipulera folkmassor. Känslan av att inte synas gör att de inte kan hålla tillbaka vissa instinkter. Förlora rädslan för konsekvenser, förlora moraliskt ansvar, tillfällig känsla av oövervinnerlighet och oförmögen att hålla tillbaka vissa instinkter.
Le Bon trodde att varje handling var smittsam till en punkt där en individ kommer offra sitt personliga intresse för publikens intresse. Något som en individ inte skulle göra blir irrationella handlingar om individen är i en grupp.
Han hävdade att efter att du varit med i en grupp under en period går individen in i ett tillstånd som liknar att bli hypnotiserad, där de är ”mezmerised = uppslukade el. fascinerade” av ledaren. Makten och kraften som dessa ledare har kan leda folkmassorna till fruktansvärda illdåd. Ledaren kan få folkmassan att tänka och känna på ett visst sätt, och folkmassan förvandlar sedan ofta dessa tankar till handlingar.
22.50 in; Detta är Stewart Copeland trummis i ”The Police = Polisen”, han är även en kompositör och har vunnit flera priser, för att ha gjort många olika saker med musik, musikteater o.s.v.. Detta är från två små snuttar. I första delen kommer han besöka Hillsong i New York.
https://www.youtube.com/watch?v=uAUpkw0IpFM&list=PLFh8IoxGnRj_t38X6jtFseGMN-BIP_ueT&index=9
S.C. börjar med att berätta, att när vissa ateister har börjat ta sina influenser från ”helig/religiös/andlig musik” ifrån de tidiga kyrkorna, så har vissa kristna gått åt andra hållet. De använder ”Rock and Roll” för att komma till himlen.
Välkommen till New Yorks city och Hillsong. Alla dessa människor må se ut som om de står i kö till en rockkonsert, och på sätt och vis är de också det. Ungt folk kom hit ett tag, ska ni sjunga ikväll? ”I will sing my lungs out = Jag ska sjunga mina lungor ur mig.
Dunket från vad som låter mer som en rockkonsert än lovsång är det som hörs ur högtalarna. Hillsong är en flera miljoner dollar värd megakyrka, som lånar ljudet av anthetic rock, för att föra Jesus till en millenial grupp, och det fungerar, de har vunnit en Grammy. Deras katalog med sånger får lika många ”streams = strömningar” (d.v.s. folk som söker och spelar/lyssnar på deras musik), som t.ex. Justin Beiber som råkar vara en framstående medlem av kyrkan.
Varje vecka sjungs deras sånger av uppskattningsvis 50 miljoner kyrkbesökare över hela jorden. Alla av dessa söker efter en transcendens genom musiken.
S.C.; ska ni sjunga ikväll? Ja sir. S.C.; Hur mycket tror ni att musiken har del i det? Mycket! S.C.; Är det sången som lyfter er upp? Ja, när jag först började här ville jag bara höra predikan, men nu gillar jag musiken mest. Annan tjej, för mig är musiken tillbedjan av Gud, du tillber den högre makten, det är sångerna till för.
S.C.; Ska du sjunga ikväll, till ung man? Ja, jag ska sjunga dansa och heja på. Ok, jag tror jag ska sjunga, dansa och heja på också då. Unga grabben, Vad heter du? Stewart svarar Stewart.
S.C. igen, Som ni vet är jag inte säker på om vår skapare var intelligent eller ej, men jag är säker på musikens makt/kraft, och dess förmåga att lyfta/röra vid oss, inspirera oss. Och om vi tillåter det att tillåta oss en flykt från den här världen.
Medan orden sjung, så att säga över mitt huvud, så kan jag inte förneka att allt detta är ganska rörande. Men vad händer med den här musiken som gör mig så gråtmild, är det Gud eller är det en låtskrivarhemlighet som är känd som fyra ackordsförloppet.
Sången ”Every Breath you take = Varje andetag du tar” av ”The Police” spelas i bakgrunden en liten sväng, under tiden som S. C. Säger;
Denna teknik var banbrytande på 1950-talet upp till 1980-talet, eran av stadium rock, vilket jag har förstahands kännedom om, eftersom jag spelat tillsammans med Sting (Gordon Matthew Thomas Sumner) och Andy Summer i The Police. Fyra ackordsförloppet är i huvudsak ett riff konstruerat från en sekvens av fyra ackord som stiger och sjunker i en slinga.
Hillsong låt ”Here I stand = här står jag” sjungs medans S.C. säger;
Detta DNA finns i nästan alla Hillsongs låtar, med samma intentioner och avsikt att lyfta publiken till den där magiska knytnävspumpande ögonblicket. Detta är musik designad för massornas deltagande. Och när vi går med i det, så lyfts vi alla upp, till och med den här cyniska kättaren.
S.C. jag är inte så värst religiös, men jag tror på det som händer där inne. Det finns inte minsta tvivel på att alla där inne blir förbättrade, rensade och upplyfta, det är verkligen rörande. Musiken gör detta med människor, detta är kraftfull ”juju = häxkonst”.
De går över till jazzmusikern Ted Gioia.
https://www.youtube.com/watch?v=IQpeKZE8iXA&list=PLFh8IoxGnRj_t38X6jtFseGMN-BIP_ueT&index=4
Hej jag är Ted Gioia jazzmusiker, jag håller på med en serie oskrivna videosamtal om frågor relaterade till musik och kultur. Är en tre minuter lång popsång dåligt för musiken? Om du går tillbaka till den tidigaste historien om musik, inser du att musiken inte alltid handlade om underhållning eller avledning, utan oftast var det inbäddat i ritualer och syftet med dessa ritualer var oftast att komma in i ett förändrat sinnestillstånd, en sorts trans.
Vår kunskap om detta utökades enormt från början på 1960-talet. En forskare vid namn Andrew Nair upptäckte att om du lyssnade på musik tillräckligt länge, så börjar dina hjärnvågor att matcha musikens rytmer. Detta var spännande, men i själva verket gjorde Nair helt enkelt specifika och vetenskapliga spekulationer som hade funnits under en lång tid.
Går vi tillbaka till forntiden så insåg Ptolemais att en visuell rytm kunde skapa ett förändrat sinnestillstånd. Ptolemais använde ett roterande hjul med ekrar och bakom det fanns en ljuskälla, och han upptäckte att när människorna stirrade in i det roterande hjulet, vilket åstadkom att flimmer i ljuset med en regelbunden rytm, så upplevde de så småningom ett tillstånd av eufori.
Så de från antiken visste om detta långt innan neurovetenskapen bekräftade det. Detta har kunnat noteras i djurriket. Människor har märkt att schimpanser som går flera mil för att komma till ett vattenfall, hur de sitter och tittar på de reflekterade rytmerna av ljuset som rörde sig på vattnet.
Detta finns alltså inbäddat i våra hjärnor. Sökandet efter trans och förändrat sinnestillstånd utanför musikaliska rytmer. Men här är haken, du kan inte göra det på bara tre minuter.
Jag har studerat användningen av musik i ritualer runt om i världen, Siberiens shamaner, Indianernas musik i USA, eller urbefolkningen i Australien. I nästan varje fall måste den musikaliska rytmen i musiken vara åtminstone ca 10 minuter innan vi får kan komma in i och dra nytta av ett transtillstånd.
Detta är sant om kroppsfysiologi, vilket Barry Bittman gjorde en studie om för några år sedan om människor som spelade trummor i en trumcirkel. Han upp-täckte att spela trummor gjorde dig faktiskt friskare. Det förändrar antalet blodkroppar, det släpper ut antikroppar i ditt blodomlopp. Men Barry Bittman upptäckte om igen, att du behövde spela trummor i 10 minuter för att få de fysiologiska fördelarna ur rytmen.
Så detta är konflikten som vi har haft i århundraden, mellan att använda musiken som en källa till att komma in i ett transtillstånd eller använde den som underhållning. Även regeringar kommer in i mixen för att reglera det här.
Det finns ett berömt exempel från år 186 e.Kr. när den romerska senaten gjorde ”Bacchanalia = Backanal” olagligt. Backanal var en ritual där människor använde musik och rytm, för att komma in i förändrade sinnestillstånd, och ofta gjorde de galna saker i dessa förändra sinnestillstånd, till och med rent våldsamma saker. Vilket fick regeringen att reglera detta.
Så det finns goda skäl för att kontrollera längden på musikframträdanden. Men det är värt att notera att anledningen till att vi har en tre minuter lång popsång inte har något att göra med statlig reglering, eller fysiologi. Det kommer från de tidiga historiens inspelningar, där skivorna endast kunde klara av att innehålla ca 3 minuter långa sånger/musik. Vid 3 minuter förlorade du lagrings – och disk – utrymmer, vilket är vad vi skulle kalla det för idag.
Vi har nu under det sista århundradet levt med en musikkultur som betonar 3 minuter långa framträdande. Men det tråkiga med detta är att det förnekar oss möjligheten att skapa förändrade sinnestillstånd och en känsla av extas och en eufori av musiken.
Jag tror att det är därför som vi ser några väldigt kreativa musiker, vilka kämpar emot begränsningarna på 3 minuter långa sånger. Om du studerar John Coltranes (jazzmusiker) historia, så ser du att när han utvecklades i sin karriär så ville han att hans låtar skulle bli längre och längre. Jag tror inte att det är en slump att nästan vid en viss punkt gick längre än 3 minuter.
Det var också detta fantastiska ögonblick med rockens blommande år, i slutet av 1960-talet, där rockband pressade på för längre och längre musikaliska framträdanden.
Jag läste en intervju med George Harrison (The Beatles), där han talar om sången Hey Jude, den längsta Beatles sången som någonsin släppts på skiva. Han sa att detta blev en hitsingel eftersom den hade en hypnotisk effekt.
Vi är nu långt efter den ålder då vi måste oroa oss för begränsad lagring och vi behöver inte längre oroa oss för att hålla våra sånger på 3 minuters längd. Är det dags för oss att utforska fördelarna med längre sångformer? Inte bara för att få bättre sånger, utan för att utnyttja musikens förmåga att låsa in sig i vår hjärna och förändra vår uppfattning om verkligheten.
Jag skulle föreslå att vi behöver göra det, för musiken måste vara om mer än endast underhållning. Vi borde därför utnyttja våra låtar för att nå den högre nivån, snarare än att begränsa våra liv och våra uppfattningar.
Egen kommentar; detta som Ted Gioia säger i denna video tycker jag är ruskigt. För jag känner igen det med musiken och lovsången som kom in i församlingarna med trosrörelsen. Även om det inte då skedde i nersläckta lokaler som det görs idag. Vilket också ledde till att en liknande sorts trans, fast aningens mildare tillstånd helt infann sig, åtminstone inte för mig, för som jag redan skrivit så blev dessa lovsånger som repeterades om och om igen, till segt tuggummi.
Jag skulle kunna ge kommentarer efter flera av de saker han nämner, men det kommer bli alldeles för långt om jag gör det. Tillbaka till den första videon.
37.00 in; Tillbaka till Stewart Copeland ifrån gruppen ”The Police”; ett grundläggande sak som jag tror är viktigt, Varför har vi musik? Varför har vi språk? Musik är bara en form av musik, det är ett gemensamt språk som vi alla delar, alla raser, trosbekännelser, alla på planeten, alla kommunicerar vi genom musiken, vilket är kraftfullt.
Jag älskar när publiken förenar och ansluter sig till det som vi gör, kanske 100.000 människor som sjunger med i orden som du kanske har skrev 1975 vid ditt sängbord. De resonerar med mig som en ung man. Alla sjunger det, det är ett mirakel. Medans lite av låten ”Message in a bootle = budskapet i flaskan” av The Police spelas, så säger Stewart;
Denna känsla av en delad upplevelse som musiken kan skapa, är en del av dess kraft. Lika tillfredsställande för musiker som oss som det är för publiken. Det är intressant att det bästa beröm du kan få som en låtskrivare är när någon säger; åh, jag blev kär under den sången, jag gifte mig till den sången, eller begravde farbror Charlie, till den låten.
Och du inser att av en slump har du gett dessa människor en sorts ”touch-stone = vidrörelse-sten” för deras känslomässiga minne. Så när de hör låten kommer de ihåg något viktigt minne i sina liv. De är en stor eloge, det är fantastiskt att höra.
Du har *schamanens kraft när du har skapat den kopplingen.
*”Sha-man = en häxdoktor” en person som anses ha tillgång till och kan influera världen, med goda och onda andar, speciellt några människor i norra Asien och Nordamerika. Typiskt för dessa människor är att de kommer in i ett transtillstånd under en ritual och/eller praktisering av spådom och helande.
Kozars tar upp en viktig fråga efter detta. Kan vi använda oss av samma sak för att hävda at vi har blivit vidrörda av Gud, när den profana världen använder sig av detta, på exakt samma sätt, för att få människor in i ett förändrat sinnestillstånd? De säger också att Todd White alltid ber om att få några ”keys = tangenter/toner”.
Detta har blivit mer och mer vanligt i takt med att NAR har kommit in i kyrkor och församlingar. Att det hela tiden ska vara någon sorts bakgrundsmusik igång. Vilket jag personligen anser extremt störande.
Kozar igen; De använder denna bakgrundsmusik för att få dig ledd ”lulled = vaggade” in i ett tillstånd. Om du redan har åkt dit för att ge efter för den Helige Ande, vilket i detta fallet egentligen endast är kraften i musiken eller bra talare, så kommer du tro att något fantastiskt händer. I det lilla klippet så Stewart att det var magiskt, liten korrigering han sa det är ett mirakel.
Många musiker talar om att det som de gör är väldigt andligt.
42.26 in; Om vi lyssnar på eller musicerar tillsammans, så släpps det ut endogena opioder, vilka är budbärarämnen i hjärnan som både minskar smärtan och framkallar mycket positiva känslor. Detta får oss att känna oss mer sammankopplade med andra människor.
43.17 in; Dopamin är en viktig budbärare i hjärnan som har många viktiga funktioner. När den släpps ut i stora mängder skapar det känslor av njutning och belöning, vilka uppmuntrar dig att repetera ett specifikt beteende. I kontrasts så är låga nivåer av dopamin kopplade till minskad motivation och minskad entusiasm för aktiviteter, som de flesta människor skulle glädjas åt.
Jag kommer sluta här, även jag inte har tagit med mer än ungefär hälften av videon. Är detta vad lovsång till Gud har förvandlats till? Om så, hur ser Gud på detta? Anser han att detta är lovsång som ärar honom?
Det som dessa båda musiker berättar är både intressant, fascinerande och skrämmande allt på samma gång, och samma sak gäller även Le Bron. Och att detta med sånger på minst 10 minuter får dig in i ett förändrat sinnestillstånd, eller en lätt hypnotisk trans, är ju från ett kristet perspektiv redigt oroande.
Har vi tillskrivit våra förändrade sinnestillstånd till den Helige Ande? Är det vad som har hänt här? I så fall kan Gud inte se med välbehag på det som idag händer runt om över hela världen, med denna nya kristendom. Och värre är det givetvis när det äger rum i helt nedsläckta rum, där endast scenen är upplyst.
Många tillsammans som eggar upp stämningen och vi dras med, och längre och längre tid med att sjunga samma saker om och om igen. Kan det vara därför som vi är varnade för meningslös repetition? Gud vet ju allting från början, så han har ju hela tiden vetat om vart vår tillbedjan skulle hamna till slut.
Vi behöver se upp så att vi inte förväxlar den Helige Ande med våra känslor och eufori. Och vi behöver ta till oss vad dessa proffsmusiker säger om detta;
S.C. jag är inte så värst religiös, men jag tror på det som händer där inne. Det finns inte minsta tvivel på att alla där inne blir förbättrade, rensade och upplyfta, det är verkligen rörande. Musiken gör detta med människor, detta är kraftfull ”juju = häxkonst”.
Jag kan inte riktigt släppa vad Stewart sa här, att musiken gör detta med människor och att det är kraftfull ”juju = häxkonst”. Kanske var varianten med lite sång, lite bön och kanske lyssna på någon kör eller solist, inte så nedrans dumt så här i efterhand.
För det får ju inte bli så att det vi håller på med är kraftfulla häxonster som trollbinder och förtrollar oss, eller får oss in i förändrade trans- eller hypnotiska sinnesstillstånd. Då har vi nog hamnat så galet som det kan bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar