Svar på; När domstolen tar över blir syskon fiender

Gästinlägg Av Nima Motallebzadeh inlagt med tillstånd.

De senaste veckorna har det skrivits en hel del inlägg om debatten inom EFK kring församlingar som bejakar och välsignar samkönade relationer. En sådan text av Carl-Henric Jaktlund publicerades häromdagen i Sändaren*. Den innehöll så många destruktiva och självmotsägande resonemang att jag känner mig nödgad att kommentera den. Hans citat följer i fetstil. *Sändaren; När domsorden tar över blir syskon fiender - Sändaren

”𝐅𝐫𝐚̊𝐠𝐨𝐫𝐧𝐚 𝐨𝐦 𝐭𝐫𝐨, 𝐬𝐞𝐱𝐮𝐚𝐥𝐢𝐭𝐞𝐭 𝐨𝐜𝐡 𝐚̈𝐤𝐭𝐞𝐧𝐬𝐤𝐚𝐩 𝐚̈𝐫 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐞𝐧𝐤𝐥𝐚 𝐮𝐭𝐚𝐧 𝐩𝐚̊ 𝐝𝐣𝐮𝐩𝐚𝐬𝐭𝐞 𝐚𝐥𝐥𝐯𝐚𝐫.”

Enkelhet och djupaste allvar står inte i motsatsförhållande. En fråga kan vara exegetiskt, teologiskt och till och med pastoralt enkel och samtidigt – eller just därför – innebära djupt allvar. Faktum är att de allra flesta kristna i världen betraktar frågan om en homosexuell livsstil som extremt enkel och extremt allvarligt: det är synd och därför behöver individen omvända sig så att hon inte går förlorad – enkelt och samtidigt evigt allvarligt.

”𝐉𝐮𝐬𝐭 𝐝𝐚̈𝐫𝐟𝐨̈𝐫 𝐛𝐞𝐡𝐨̈𝐯𝐬 𝐞𝐭𝐭 𝐬𝐚𝐦𝐭𝐚𝐥 𝐩𝐫𝐚̈𝐠𝐥𝐚𝐭 𝐚𝐯 𝐬𝐭𝐨̈𝐫𝐫𝐞 𝐯𝐚𝐫𝐬𝐚𝐦𝐡𝐞𝐭 𝐚̈𝐧 𝐝𝐞𝐧 𝐝𝐨𝐦𝐬𝐫𝐞𝐭𝐨𝐫𝐢𝐤 𝐬𝐨𝐦 𝐩𝐫𝐚̈𝐠𝐥𝐚𝐫 𝐕𝐚̈𝐫𝐥𝐝𝐞𝐧 𝐈𝐝𝐚𝐠𝐬 𝐥𝐞𝐝𝐚𝐫𝐭𝐞𝐱𝐭. 𝐍𝐚̈𝐫 𝐤𝐫𝐢𝐬𝐭𝐧𝐚 𝐥𝐞𝐝𝐚𝐫𝐞 𝐛𝐞𝐬𝐤𝐫𝐢𝐯𝐞𝐫 𝐚𝐧𝐝𝐫𝐚 𝐭𝐫𝐨𝐞𝐧𝐝𝐞 𝐬𝐨𝐦 𝐞𝐧 𝐝𝐞𝐥 𝐚𝐯 𝐝𝐞𝐭 𝐬𝐭𝐨𝐫𝐚 𝐚𝐯𝐟𝐚𝐥𝐥𝐞𝐭, 𝐬𝐨𝐦 𝐮𝐭𝐭𝐫𝐲𝐜𝐤 𝐟𝐨̈𝐫 𝐛𝐫𝐢𝐬𝐭𝐚𝐧𝐝𝐞 𝐠𝐮𝐝𝐬𝐟𝐫𝐮𝐤𝐭𝐚𝐧 𝐞𝐥𝐥𝐞𝐫 𝐬𝐨𝐦 𝐦𝐚̈𝐧𝐧𝐢𝐬𝐤𝐨𝐫 𝐬𝐨𝐦 𝐨̈𝐯𝐞𝐫𝐠𝐞𝐭𝐭 𝐁𝐢𝐛𝐞𝐥𝐧 𝐬𝐚̊ 𝐬𝐤𝐞𝐫 𝐞𝐧 𝐚𝐯𝐠𝐨̈𝐫𝐚𝐧𝐝𝐞 𝐟𝐨̈𝐫𝐬𝐤𝐣𝐮𝐭𝐧𝐢𝐧𝐠: 𝐟𝐫𝐚̊𝐧 𝐭𝐞𝐨𝐥𝐨𝐠𝐢𝐬𝐤 𝐨𝐞𝐧𝐢𝐠𝐡𝐞𝐭 𝐭𝐢𝐥𝐥 𝐚𝐧𝐝𝐥𝐢𝐠 𝐦𝐢𝐬𝐬𝐭𝐚̈𝐧𝐤𝐥𝐢𝐠𝐠𝐨̈𝐫𝐚𝐧𝐝𝐞, 𝐟𝐫𝐚̊𝐧 𝐠𝐞𝐦𝐞𝐧𝐬𝐚𝐦 𝐛𝐫𝐨𝐭𝐭𝐧𝐢𝐧𝐠 𝐭𝐢𝐥𝐥 𝐝𝐨𝐦. 𝐃𝐞𝐭 𝐚̈𝐫 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐚𝐭𝐭 𝐭𝐚 𝐟𝐫𝐚̊𝐠𝐨𝐫𝐧𝐚𝐬 𝐤𝐨𝐦𝐩𝐥𝐞𝐱𝐢𝐭𝐞𝐭 𝐩𝐚̊ 𝐚𝐥𝐥𝐯𝐚𝐫. 𝐃𝐞𝐭 𝐚̈𝐫 𝐚𝐭𝐭 𝐝𝐫𝐚𝐬𝐭𝐢𝐬𝐤𝐭 𝐟𝐨̈𝐫𝐞𝐧𝐤𝐥𝐚 𝐝𝐞𝐦.”

Retoriken här är intellektuellt ohederlig. För det första bottnar den så kallade ”domsretoriken” i just det faktum att den här frågan kräver ett djupt allvar. Det är det djupa allvaret som motiverar det kraftiga språket. För det andra antyder Jaktlund, som så många andra ledare i sin generation och sitt sammanhang, att teologisk oenighet i frågan om samkönade relationer är soteriologiskt sekundär. Detta är alltså inte en fråga om tusenårsriket, utan en fråga som handlar om evangelium, himmel och helvete. Och även om man själv inte anser att frågan har en sådan allvarsgrad så måste man förstå att det är så traditionella kristna närmar sig frågan. Det är snarare Jaktlunds retorik som drastiskt förenklar frågan. Han far med uttryck som ”andra troende” och ”andra kristna” som om det vore en omistlig självklarhet för alla inblandade att bekräfta varandra som trossyskon. Men om någon fyller alla nytestamentliga kvalifikationer för en falsk lärare eller heretiker då? Menar Jaktlund att endast de som delar hans personliga position eller ”brottande” inställning till frågorna, tar dem på allvar? Det låter onekligen så.

”𝐊𝐲𝐫𝐤𝐨𝐡𝐢𝐬𝐭𝐨𝐫𝐢𝐞𝐧 𝐯𝐢𝐬𝐚𝐫 𝐡𝐮𝐫 𝐝𝐲𝐫 𝐬𝐩𝐥𝐢𝐭𝐭𝐫𝐢𝐧𝐠 𝐧𝐚̈𝐬𝐭𝐚𝐧 𝐚𝐥𝐥𝐭𝐢𝐝 𝐛𝐥𝐢𝐫. 𝐒𝐚𝐦𝐟𝐮𝐧𝐝 𝐡𝐚𝐫 𝐝𝐞𝐥𝐚𝐭𝐬, 𝐟𝐨̈𝐫𝐬𝐚𝐦𝐥𝐢𝐧𝐠𝐚𝐫 𝐬𝐩𝐫𝐮𝐜𝐤𝐢𝐭 𝐨𝐜𝐡 𝐫𝐞𝐥𝐚𝐭𝐢𝐨𝐧𝐞𝐫 𝐛𝐫𝐮𝐭𝐢𝐭𝐬 𝐢 𝐨̈𝐯𝐞𝐫𝐭𝐲𝐠𝐞𝐥𝐬𝐞𝐧 𝐨𝐦 𝐚𝐭𝐭 𝐬𝐚𝐧𝐧𝐢𝐧𝐠𝐞𝐧 𝐤𝐫𝐚̈𝐯𝐭 𝐝𝐞𝐭. 𝐈𝐛𝐥𝐚𝐧𝐝 𝐡𝐚𝐫 𝐭𝐲𝐝𝐥𝐢𝐠𝐚 𝐠𝐫𝐚̈𝐧𝐬𝐞𝐫 𝐤𝐚𝐧𝐬𝐤𝐞 𝐯𝐚𝐫𝐢𝐭 𝐧𝐨̈𝐝𝐯𝐚̈𝐧𝐝𝐢𝐠𝐚, 𝐦𝐞𝐧 𝐚𝐥𝐥𝐭𝐟𝐨̈𝐫 𝐨𝐟𝐭𝐚 𝐡𝐚𝐫 𝐬𝐣𝐚̈𝐥𝐯𝐫𝐚̈𝐭𝐭𝐟𝐚̈𝐫𝐝𝐢𝐠𝐡𝐞𝐭 𝐨𝐜𝐡 𝐡𝐚̊𝐫𝐝𝐡𝐞𝐭 𝐠𝐚̊𝐭𝐭 𝐡𝐚𝐧𝐝 𝐢 𝐡𝐚𝐧𝐝 𝐦𝐞𝐝 𝐚𝐧𝐬𝐩𝐫𝐚̊𝐤𝐞𝐭 𝐩𝐚̊ 𝐚𝐧𝐝𝐥𝐢𝐠 𝐫𝐞𝐧𝐡𝐞𝐭.”

Det är förstås väldigt lätt att göra svepande påståenden utan att ge några konkreta exempel. Men det här är floskler. Jaktlund sällar sig till den skara som menar att förespråkare av en traditionell äktenskapssyn är självrättfärdiga och hårda om de tydligt uttrycker att ens position i den här frågan kan vara avgörande för huruvida man har evigt liv. Den sorgliga ironin är dessutom att hans egen text är full av moralisk överlägsenhet: ”Min inställning och ton är ödmjuk. Inte er.”

”𝐉𝐞𝐬𝐮𝐬 𝐬𝐤𝐚̈𝐫𝐩𝐭𝐞 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐫𝐨̈𝐬𝐭𝐞𝐧 𝐠𝐞𝐧𝐭𝐞𝐦𝐨𝐭 𝐦𝐚̈𝐧𝐧𝐢𝐬𝐤𝐨𝐫 𝐬𝐨𝐦 𝐤𝐚̈𝐦𝐩𝐚𝐝𝐞 𝐦𝐞𝐝 𝐬𝐯𝐚̊𝐫𝐚 𝐟𝐫𝐚̊𝐠𝐨𝐫, 𝐬𝐧𝐚𝐫𝐚𝐫𝐞 𝐫𝐢𝐤𝐭𝐚𝐝𝐞𝐬 𝐡𝐚𝐧𝐬 𝐬𝐭𝐚𝐫𝐤𝐚 𝐤𝐫𝐢𝐭𝐢𝐤 𝐦𝐨𝐭 𝐡𝐨̈𝐠𝐦𝐨𝐝𝐞𝐭, 𝐭𝐯𝐚̈𝐫𝐬𝐚̈𝐤𝐞𝐫𝐡𝐞𝐭𝐞𝐧 𝐢 𝐝𝐞𝐧 𝐞𝐠𝐧𝐚 𝐫𝐚̈𝐭𝐭𝐟𝐚̈𝐫𝐝𝐢𝐠𝐡𝐞𝐭𝐞𝐧 𝐨𝐜𝐡 𝐯𝐢𝐥𝐣𝐚𝐧 𝐚𝐭𝐭 𝐝𝐨̈𝐦𝐚 𝐚𝐧𝐝𝐫𝐚. 𝐃𝐞𝐭 𝐛𝐨𝐫𝐝𝐞 𝐦𝐚𝐧𝐚 𝐭𝐢𝐥𝐥 𝐞𝐟𝐭𝐞𝐫𝐭𝐚𝐧𝐤𝐞 𝐚̈𝐯𝐞𝐧 𝐢 𝐯𝐚̊𝐫 𝐭𝐢𝐝.”

Igen, det här är trötta floskler. Jesus är Gud och således är hela Bibeln – om nu Bibeln är Guds ord, vilket kristna tror – Jesu ord. Vilket innebär att varje bibeltext om schismatiker, falska lärare som förleder andra med vackert tal, att pånyttfödda inte kan leva i synd, att vi ska ta avstånd från falska bröder etc – kommer ur Jesu egna mun. Notera också antydan om att de han kritiserar har en ”vilja att döma andra” ( = är som fariséerna). Hur var det med ”tvärsäkerheten i den egna rättfärdigheten”?

”𝐏𝐫𝐨𝐟𝐞𝐭𝐞𝐧 𝐄𝐥𝐢𝐚 𝐦𝐨̈𝐭𝐭𝐞 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐆𝐮𝐝 𝐢 𝐬𝐭𝐨𝐫𝐦𝐞𝐧, 𝐞𝐥𝐝𝐞𝐧 𝐞𝐥𝐥𝐞𝐫 𝐣𝐨𝐫𝐝𝐛𝐚̈𝐯𝐧𝐢𝐧𝐠𝐞𝐧, 𝐮𝐭𝐚𝐧 𝐢 𝐝𝐞𝐧 𝐬𝐭𝐢𝐥𝐥𝐚 𝐬𝐮𝐬𝐧𝐢𝐧𝐠𝐞𝐧. 𝐊𝐚𝐧𝐬𝐤𝐞 𝐚̈𝐫 𝐝𝐞𝐭 𝐯𝐚̈𝐫𝐭 𝐚𝐭𝐭 𝐛𝐞𝐭𝐚̈𝐧𝐤𝐚 𝐢 𝐞𝐭𝐭 𝐬𝐚𝐦𝐭𝐚𝐥𝐬𝐤𝐥𝐢𝐦𝐚𝐭 𝐬𝐨𝐦 𝐡𝐞𝐥𝐚 𝐭𝐢𝐝𝐞𝐧 𝐭𝐞𝐧𝐝𝐞𝐫𝐚𝐫 𝐚𝐭𝐭 𝐬𝐤𝐫𝐮𝐯𝐚𝐬 𝐮𝐩𝐩 𝐨𝐜𝐡 𝐝𝐚̈𝐫 𝐨𝐥𝐢𝐤𝐭𝐚̈𝐧𝐤𝐚𝐧𝐝𝐞 𝐤𝐫𝐢𝐬𝐭𝐧𝐚 𝐚𝐥𝐥𝐭 𝐥𝐚̈𝐭𝐭𝐚𝐫𝐞 𝐮𝐭𝐦𝐚̊𝐥𝐚𝐬 𝐬𝐨𝐦 𝐡𝐨𝐭.”

Profeten Elia högg också ihjäl Baals profeter. Ska vi betänka även det? Eller ska vi lämna flosklerna och gå vidare till en mer konstruktiv dialog utifrån mer relevanta bibeltexter?

”𝐓𝐞𝐨𝐥𝐨𝐠𝐢𝐬𝐤𝐚 𝐮𝐩𝐩𝐟𝐚𝐭𝐭𝐧𝐢𝐧𝐠𝐚𝐫 𝐬𝐩𝐞𝐥𝐚𝐫 𝐫𝐨𝐥𝐥, 𝐦𝐞𝐧 𝐨̈𝐯𝐞𝐫𝐭𝐲𝐠𝐞𝐥𝐬𝐞𝐫 𝐦𝐚̊𝐬𝐭𝐞 𝐛𝐚̈𝐫𝐚𝐬 𝐦𝐞𝐝 𝐨̈𝐝𝐦𝐣𝐮𝐤𝐡𝐞𝐭. 𝐒𝐚𝐧𝐧𝐢𝐧𝐠 𝐚̈𝐫 𝐥𝐚̊𝐧𝐠𝐭𝐢𝐟𝐫𝐚̊𝐧 𝐨𝐯𝐢𝐤𝐭𝐢𝐠, 𝐟𝐨̈𝐫𝐬𝐭𝐚̊𝐬, 𝐦𝐞𝐧 𝐤𝐲𝐫𝐤𝐚𝐧𝐬 𝐟𝐨𝐥𝐤 𝐡𝐚𝐫 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐫𝐚̊𝐝 𝐚𝐭𝐭 𝐟𝐨̈𝐫𝐥𝐨𝐫𝐚 𝐤𝐚̈𝐫𝐥𝐞𝐤𝐞𝐧 𝐦𝐞𝐝𝐚𝐧 𝐝𝐞𝐧 𝐬𝐨̈𝐤𝐞𝐫 𝐬𝐚𝐧𝐧𝐢𝐧𝐠𝐞𝐧.”

Ja och därför skulle Jaktlund kanske ha större ödmjukhet inför den historiska och globala kyrkan. För att inte tala om tonen i Bibeln när det kommer till att relativisera och rättfärdiga synd (”ve er” osv). Antydan att det per definition är kärlekslöst eller högmodigt att uttala sig kraftfullt och odiplomatiskt när det gäller frågor med eviga konsekvenser, är ärligt talat djupt arrogant. Jag håller med min vän som uttryckte: ”Ständigt denna pompösa diskussion om diskussionen […] Hans argument är utformat för att underminera en genuin diskussion om sakfrågan.”

”𝐕𝐢 𝐛𝐞𝐡𝐨̈𝐯𝐞𝐫 𝐟𝐥𝐞𝐫 𝐫𝐨̈𝐬𝐭𝐞𝐫 𝐬𝐨𝐦 𝐯𝐚̊𝐠𝐚𝐫 𝐬𝐚̈𝐠𝐚: 𝐃𝐞𝐭 𝐡𝐚̈𝐫 𝐚̈𝐫 𝐬𝐯𝐚̊𝐫𝐭. 𝐕𝐢 𝐛𝐫𝐨𝐭𝐭𝐚𝐬 𝐦𝐞𝐝 𝐝𝐞𝐭𝐭𝐚. 𝐕𝐢 𝐬𝐨̈𝐤𝐞𝐫 𝐆𝐮𝐝𝐬 𝐯𝐢𝐥𝐣𝐚. 𝐕𝐢 𝐡𝐚̊𝐥𝐥𝐞𝐫 𝐤𝐚𝐧𝐬𝐤𝐞 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐦𝐞𝐝 𝐯𝐚𝐫𝐚𝐧𝐝𝐫𝐚 – 𝐦𝐞𝐧 𝐯𝐢 𝐯𝐚̈𝐠𝐫𝐚𝐫 𝐠𝐨̈𝐫𝐚 𝐯𝐚𝐫𝐚𝐧𝐝𝐫𝐚 𝐭𝐢𝐥𝐥 𝐟𝐢𝐞𝐧𝐝𝐞𝐫.”

Detta är som att säga: ”Vi behöver fler röster som säger det som alla andra röster säger.” Det är tröttsamt och karakteristiskt för Jaktlunds generation av ledare, både inom Pingst, EFK, SAM och Equmeniakyrkan. Det här är varken profetiskt, pastoralt eller konstruktivt. Det är ansvarslöst. Det är också vilseledande eftersom Immanuelskyrkan knappast ”brottas med detta”. Nej, de har landat i en bejakande syn. Jaktlund verkar dock efterfråga att traditionalisterna ska brottas utan att någonsin landa i en tydlig teologisk och ecklesiologisk väg framåt.

”𝐉𝐞𝐬𝐮𝐬 𝐛𝐚𝐝 𝐢𝐧𝐭𝐞 𝐨𝐦 𝐥𝐢𝐤𝐫𝐢𝐤𝐭𝐧𝐢𝐧𝐠 𝐢 𝐡𝐚𝐧𝐬 𝐧𝐚𝐦𝐧. 𝐇𝐚𝐧 𝐛𝐚𝐝 𝐨𝐦 𝐞𝐧𝐡𝐞𝐭. 𝐃𝐞𝐧 𝐛𝐨̈𝐧𝐞𝐧 𝐚̈𝐫 𝐟𝐨𝐫𝐭𝐟𝐚𝐫𝐚𝐧𝐝𝐞 𝐥𝐢𝐤𝐚 𝐨𝐛𝐞𝐤𝐯𝐚̈𝐦 𝐬𝐨𝐦 𝐧𝐨̈𝐝𝐯𝐚̈𝐧𝐝𝐢𝐠.”

Med andra ord: ”Jag står för den verkligt radikala positionen som menar att vi ska lyda Jesus, som i sin bön om enhet antydde att alla som kallar sig för kristna måste kunna ha gemenskap med varandra oavsett vad . Även om de inte kommer överens om huruvida Kristus behagas av att två män har samlag med varandra i strid mot både naturen och hans uttryckliga befallning. Enhet är allt!”

Men vet ni vad? Herren Jesus Kristus har sagt genom sin apostel: ”Jag uppmanar er, bröder, att se upp för dem som skapar splittring och väcker anstöt mot den lära som ni har fått undervisning i. Håll er borta från dem, för sådana människor tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med fina ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom‬ ‭16‬:‭17‬–18) och: ”Men ni, mina älskade, ska komma ihåg vad som är förutsagt av vår Herre Jesu Kristi apostlar. De sade till er: ’I den sista tiden kommer hånfulla människor som drivs av sina gudlösa begär.’ Det är sådana som skapar splittring, oandliga människor som inte har Anden” (Jud ‭1‬:‭17‬–19).

(5) De senaste veckorna har det skrivits en hel... - Nima Motallebzadeh | Facebook