av Clifton Stringer 31 Jan 2017
Grunddispyten mellan kalvinister och arminianska försvinner aldrig.
Som en Wesleyansk kristen prästvigd i Förenad Metodist kyrkan = UMC har jag haft många tillfällen att uppskatta detta faktum. Några av mina evangeliska familjemedlemmar går i en bibelkyrka med en pastor som håller sig till kalvinisternas TULIP, så jag får ha dessa samtal i min familj. (Vilken gåva att ha en utökad familj där teologin är viktig!) (Om TULIP är okänd för dig, kan du bara pausa kort och läsa det i länken under)
https://vilketevilket.blogspot.com/2019/08/vad-star-tulip-i-kalvinismen-for.html
Dessutom verkar jag ofta träffa riktigt skarpa unga kristna tränade i reformerad/ kalvinistisk teologi , människor lika fundersamma som de är förklarade skyldiga/ dömd och ivriga för Guds ära. Samtidigt störs några av dessa unga kalvinister av Guds karaktär, som den presenteras i deras TULIP uppfostran, och söker efter intellektuella alternativ som är övertygande kristna och bibliska. (Sanningen ska sägas, jag har känt folk som har anslutit sig till UMC som en lycklig paus från kalvinismen, och också folk som växte upp inom UMC eller Wesleyan/ Arminian som har gått med i en TULIP Evangelisk kyrka som ett lyckligt och tydligt frist från den halvhjärtade teologi de fick in under deras uppfostran.)
Varför försvinner aldrig denna dispyt/ detta argument mellan kalvinister och de arminiska? På slutet har jag börjat uppskatta att argumentet lever vidare eftersom det har djupa och praktiska andliga förgreningar. Dessa förgreningar påverkar karaktären och möjligheten för hur vi tillber Fadern, Sonen och den Helige Ande med hela vårt hjärta, själ, sinne och styrka.
Låt mig vara lite mer specifik, även om det innebär att vara lite provocerande. Det finns andliga faror med kalvinism och andliga faror med arminianism. Båda dessa teologiska positioner, som de ofta presenteras uppvisar en svaghet eller problem som förminskar Guds ära.
Den andliga faran med Arminianismen!
Den andliga faran med arminianismen är att tro att Fadern, Sonen och den Heliga Ande inte är tillräckligt suveräna inte tillräckligt kraftfulla för att rädda alla.
Men hur kan det vara? Är Gud svag? Problemet med Guds förmåga att genomföra Sin vilja uppstår naturligtvis eftersom arminierna och Wesleyerna är mer benägna att entydigt bekräfta de tydliga bibliska lärorna om att Gud vill rädda alla (1 Tim 2:4) och att Kristi död försonar synderna för alla (1 Tim 2:6; Joh 1:20; 1 Joh 2: 2).
som vill att alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen.
han som gav sig själv till lösen för alla, varom ock vittnesbördet skulle frambäras, när tiden var inne.
Han svarade öppet och förnekade icke; han sade öppet: »Jag är icke Messias.
och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens.
Så kan Gud uppnå Sin vilja i skapelsen, eller inte? Är det Guds vilja att alla blir frälsta, verkligen i stånd att bli evigt besegrade av testamenten från ynkligt små orubblig ändlösa syndare? Gud vände Paulus liv i en helt överraskande riktning - som St. Augustine, John Calvin och så många sedan har märkt och upplevt första hand. Är vår vilja egentligen självständigt ”fri” att säga nej till Guds nåd? Och om inte, vad finns det som kan hindra Gud från att uppnå Sin vilja att rädda allt?
Man förstår kalvinistens dilemma vid utvärderingen av de arminianska Wesleyanska påståendena. När allt kommer omkring, hur säkert och fridfullt kan man tillbe en Gud som när allt kommer omkring inte verkar vara helt och fullt i kontroll? Det verkar som om oändlig godhet och kraft kan trumfas av ett uttråkat "Njae" från en synder på 70 kg. Kan man verkligen helt lita och hoppas på en sådan Gud i livets mörkaste stormar? Wesleyan som jag är så tror jag att kalvinisterna har exakt mycket anledning att oroa sig över det här.
Den andliga faran med kalvinismen!
Men TULIP kalvinisterna har ett problem som är, om något, ännu värre. Läran om dubbel förutbestämning som hålls av, till exempel, John Piper, innebär att Gud, före världens grund var lagd utvalde några för evigt lidande i helvetet. Att påpeka detta är inte nyheter, minst av allt för TULIP folket själva. Icke desto mindre övertygar deras teologi oss om att Gud är i själva verket ond på det mest monstruösa sättet: villig till att evigt fördöma många människor till helvetet som är skapade för gott och till Hans avbild.
Att människor är fallna och hjälplösa, och inte verkar vilja räddade, hjälper inte Guds fall (i denna teologi), eftersom Gud häller alla korten, och verkligen har förutbestämt dem alla innan världens grund var lagd. Ändå manifesteras denna "härliga" rättvisa. För att ytterligare beskriva problemet blir det svårt att se att Piper kalvinister inte ljuger när de hävdar att Gud är bara god eller "Gud är kärlek" (1 Joh 4: 8). Hur är påståendet att Gud är ”bara god” eller ”ren och perfekt kärlek” förenligt med viljan att evigt fördöma endast en person före världens grund var lagd?
Den som icke älskar, han har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken.
Den andliga faran med TULIP Kalvinism är att tro att Gud inte är tillräckligt kärleksfull, inte tillräckligt bra för att rädda alla.
Robin Parry, som skrev The Evangelical Universalist ursprungligen under psevdonymen Gregory MacDonald (Gregory of Nyssa + George MacDonald), upplevde detta problem i första hand och i djupet av hans själ. Långt innan han blev en kristen universalist, brottades Parry med evangeliska doktriner om helvetes evighet i förhållande till Guds förmåga att välja vem som ska och inte ska räddas. Hans erfarenhet är värt att dela:
Kan jag älska en Gud som kunde rädda alla men valde att inte? ... Jag sjöng och bad; men det kändes ihåligt och så slutade jag. Jag älskade inte längre Gud, för han verkade förminskad. Jag kan inte uttrycka hur djupt oroande detta var för mig - kanske den mest ångestfyllda reflektions perioden för min tro jag någonsin upplevt.
För Parry väckte denna teologiska knipa - brutalt inneboende för TULIP kalvinismen - en "liturgisk tillbedjans kris – att vilja tro att Gud var värdig att tillbes men inte kunna göra det"
Förminskad lovprisning - Tillståndsproblemen med kalvinism och arminianism
Om ovanstående analys är nära det rätta, försvinner de teologiska argumenten mellan kristna av de olika arminiska strömmarna och TULIP-kalvinister aldrig ner "i djupet" eftersom båda dessa positioner har akuta intellektuella problem som dyker upp i liturgisk tillbedjan. De förminskar vår förmåga att prisa Gud fullt ut på det tillförlitliga och säkra sättet som Bibeln leder oss till att prisa Gud, vilket också är hur våra själar behöver prisa Gud.
Därför börjar kalvinism och arminianism se ut som två sidor av samma mynt.
Typiska arminier tror inte att Gud är tillräckligt kraftfull eller suverän nog för att rädda alla. Det här är ett problem. Ingen borde behöva tro det om Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Att prisa Gud fungerar bäst och blir mest fulländat när man litar på att Gud är suverän nog och tillräckligt kraftfull för att rädda alla.
TULIP kalvinister tror inte att Gud är tillräckligt bra eller kärleksfull nog för att rädda alla. Det här är ett problem. Ingen borde behöva tro det om Fadern, Sonen och den Heliga Ande. Att prisa Gud fungerar bäst och blir mest fulländat när man med varje fiber i sin varelse tror att Gud är oändligt bra och oändligt kärleksfull, och att Han med en oändlig godhet och kärlek önskar rädda alla.
Bortom kalvinismen och arminianismen, till ...
Vi kan älska Gud fullständigt när vi tror att Gud är ytterst god och överlägsen i sin kärlek, och önskar att rädda alla, och också tror att Gud är överlägset suverän och kraftfull och kan rädda alla. Vart leder det oss?
Dels leder det oss till en hälsosam, djup, tålmodig och djärv treenig kristen andlighet, en andlighet som överensstämmer med säkerhet med vår Herre Jesus Kristus okontrollerade godhet och rör sig med andens kärlek som hälls ut i våra hjärtan. Upplevelsen av den Helige Ande i kristen andlig praktisering får oss att luta oss mer och mer till sanningen att vi verkligen kan lita på Jesus. Med tiden lär vi oss att vi verkligen kan lita på Jesus med oss själva och med alla andra också. Vi bör vara uppmärksamma på det. Det befriar oss att leva för Jesus och dela hans evangelium utan skam, när vi en gång skymtar den oändliga godheten, visdomen och ömheten i att Han erbjöd sig själv för alla.
Det leder oss även till ett varierat och ihållande intressant företag, intellektuellt sett. Samfundens helgon inkluderar många fascinerande figurer som har uppvisat liknande vyer. Vi är i sällskap med andliga teologiska jättar som Gregory av Nyssa, Isaac av Nineve, Origen i Alexandria, Julian av Norwich, Kierkegaard, Karl Barth, Hans Urs von Balthasar, Sergius Bulgakov, David Bentley Hart och George MacDonald, för att nämna några. Det vill säga: vi är i sällskap med protestantiska, katolska och ortodoxa kristna som dras från alla åldrar i kyrkans historia.
Det finns verkligen livliga spekulativa frågor som uppstår när vi litar på Jesus på detta sätt. Kommer alla faktiskt att räddas den sista dagen? Vad är helvetet och vad har vi för syn på dessa saker?
Personerna ovan har olika sätt att närma sig och besvara dessa och relaterade frågor. Ändå tror jag att den andliga ställningen av okvalificerat förtroende för Guds godhet och kraft är mer primärt än hur man besvarar de spekulativa frågorna. Åtminstone har vi goda grunder att hoppas på den ultimata frälsningen av alla. Dessutom litar vi på att när vi ber för att frälsa alla, ber vi en skriftlig bön och ber tillsammans med Guds Andes vilja.
Vi kanske till och med upptäcker att vi inte har gått längre än kalvinismen eller Wesleyanism alls. Karl Barth trodde verkligen inte att han hade gått bortom den reformerade teologiska traditionen. Personligen förlita sig på Guds yttersta - och verkligen goda - suveränitet frigör mig och får mig att känna mig mer Wesleyansk än någonsin förr.
Avslutningsvis vill jag säga en sak till om Karl Barth, som upplyser oss lite oavsett vilken kristen tradition vi kallar hem. Barth inte bara rörde sig bortom den reformerade teologiska traditionen. Han öppnade en ny möjlighet inom den. Han såg ett sätt att gå längre än TULIP medan han fortfarande stod med St. Augustine, John Calvin, och till och med på ett nytt och djupare sätt med Paulus som en gång drog slutsatsen, "Ty Gud har givit dem alla till pris åt ohörsamhet, för att sedan förbarma sig över dem alla." Rom. 11:32
Clifton Stringer
Clifton Stringer är verksam i Austin, Texas
och innehar en examen som doktor i filosofi från
Historical Theology from Boston College.
https://www.ministrymatters.com/all/entry/7964/the-spiritual-dangers-of-calvinism-and-arminianism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar