Översatt och inlagt med tillstånd
Jag minns väl de varma försommarlovsdagarna i Philadelphia, när jag stod i formation med mina klasskamrater på parkeringsplatsen till den katolska kyrkan/skolan som jag tillhörde, solen brände på mitt hattlösa huvud när vi unisont sjöng Marias lov, Guds moder. Det var en årlig festival, denna majprocession, och även om vi barn i grundskolan antogs vara där för att hedra Mary, visste vi alla att om vi höll oss tillräckligt nära den religiösa koreografin, skulle kyrkoherden som tittade på halvera den skoldagen.
Och om vi var riktigt skarpa skulle han ge oss ledigt hela nästa dag. Det var det verkliga målet, och vi visste det – att var och en skulle behålla sin plats i formationen, stå rakt och inte beklaga oss, svara korrekt på signaler från nunnorna. Det brukade löna sig, även om jag tydligt minns att jag en gång stelnade till av prästens blickar även om vi hade lidit beundransvärt genom den heta, oändliga prövningen.
Jag tar upp majprocessionen, inte för att håna, utan för att den är ett tecken på den katolska kyrkan i stort. Termen "religiös koreografi" används på ett träffande sätt, eftersom det är beskrivande för stelheten i den tro och praktik som jag var nedsänkt i under de första tjugofyra åren av mitt liv. Kyrkan bestämde det sätt vi skulle röra oss på, tänka, handla, om vi ville förbli i gott anseende och möjligen uppnå frälsning.
Det har varit min erfarenhet att romersk katolicism i grunden är sammansatt av regler som ska följas. Jdet lärs ut att ju närmare man håller sig till nämnda regler desto heligare blir man. Även om skrifterna används – om än i kombination med vad protestanter tror är icke-kanoniska böcker, som Maccabees och Tobit – är de aldrig fristående utan ses alltid genom linsen av katolsk tradition och lära och tar sekundär plats till den katolska kyrkans form och struktur.
Katolicismen lär att man inte kan vara rättfärdig förutom genom det katolska systemet; frälsningen som sådan är inte enbart på grundval av Jesu Kristi utgjutna blod, utan också på grundval av gärningar – verk som följer den katolska formeln. Under alla dessa år har jag lärt mig, och jag trodde, att det var den katolska kyrkan som räddade mig, inte bara Jesus. Och under alla dessa år av trogen tro och praktik, inklusive tolv år av katolsk skola, hörde jag aldrig en enda gång det outspädda evangeliet predikas.
Det sades med stolthet inom min egen familj att vi kom från 200 år av katolsk tradition. Våra andliga förfäder inkluderade fattiga irländska bönder, diverse skurkar ett steg före lagen, spelmän och (jag fick i alla fall höra) en irländsk ärkebiskop, och med en så imponerande, obruten linje av katolicism föddes vi in i fållan. Tills jag drev bort från den katolska kyrkan vid tjugofyra, hade all min religiösa erfarenhet formats av den gamla traditionen.
Jag växte upp bland statyer av Maria och helgonen, skulderblad, heligt vatten och välsignade palmblad, men jag minns inte att jag någonsin sett en bibel i huset. Vi behövde verkligen inte en för den andliga väg vi var på. Församlingsprästen och nunnorna lärde oss allt vi behövde veta för att vara goda katoliker. Inte bra kristna, märk väl, bra katoliker. Jag säger utan fientlighet att det fanns och finns en enorm skillnad, en som katoliker inte verkar förstå.
* Skulderblad av det jag kan se och läsa mig till så är det bilder av Jesus, ev. helgonen eller Maria, jesu moder, i ramar av läder, på läderremmar. En del måste hänga över framsidan, den andra över baksidan d.v.s. på båda sidor av skuldran, om båda är på samma sida, så riskerar man att inte få ta del av löftet.
Under de senaste decennierna har både den katolska hierarkin och några ledande evangeliska gjort en samlad ansträngning för att slå sig samman, glömma det tumultartade förflutna och arbeta tillsammans som bröder och systrar i Kristus. Även om det alltid har varit en subtil strävan från Vatikanen att dra tillbaka ”protestanterna” till sin kyrka, har flytten nu tagit sådan fart att subtilitet inte längre är berättigad. Idag har så mycket katolsk tradition svämmat över till och med huvudkyrkorna, att gränserna mellan sanning och villfarelse suddas ut, eller ännu värre, utrotats helt och hållet.
Till och med många bibeltroende kristna älskar den helige Franciskus av Assisi, den milda trollkarlen vars vinkande vilda djur förmodligen skulle bli tama. De har ingen aning om att han i verkliga livet var en katolsk mystiker, vars vision av Kristus förmodligen genomborrade hans egna händer, fötter och sida med de synliga, smärtsamma såren från Kristi korsfästelse; de vet inte att Franciskus hedrade och höll sin påve Innocentius III som helig, som inledde den första allvarliga förföljelsen av dem som avvek från katolsk tradition; de känner inte till de många påvar som hade älskarinnor, födde barn utanför äktenskapet, levde i lyx, regerade som kejsare och vilkas ord ändå, uttalat "från den helige Petrus stol" fortfarande av de troende ansågs vara Guds ord.
På frågan om diskrepansen/avvikelsen kan en katolik verkligen erkänna en kontrollerad påvlig historia, och samtidigt erkänna att en regerande påve kan och talar ofelbart, "från sin stol."
Många kristna som inte inser faran som infiltrerar Kristi kyrka kan mycket väl påpeka att eftersom påven och hans sändebud inte gör samma saker idag, då borde vi glömma det förflutna, förlåta och gå vidare, inse vad som är bra i katolicismen och till och med införliva några (eller många) av dess grundsatser och praxis. Jag undrar om John Hus, William Tyndale eller mängder av andra goda kristna män och kvinnor som gav allt för att befria massor från katolicismens religiösa träldom skulle tycka att det är lämpligt att låta svunnen tid vara svunnen.
Kom ihåg, trots allt påvligt upprop om välvilja mot dem utanför Vatikanens område, är den katolska kyrkan fortfarande i grunden densamma som den var för många hundra år sedan. Den har aldrig avstått från motreformationen, inte heller ångrat avrättningen av män som Hus, och inte heller förkastat dess mest kära doktriner som transsubstantiation (återofferandet av Kristus på korset i varje mässa) eller tron på Maria som medlare mellan Jesus och människorna.
Många av följande termer hämtades från mitt minne av långvarig umgänge med och deltagande i den katolska kyrkan. Som barn lärde jag mig mässan på latin, tävlade om "heliga kort" i den katolska skolan, vördade både prästerna och nunnorna och höll mig troget till det system som utsetts för mig från födseln.
En del utspel av katolicismen kan ha förändrats sedan mina katolska dagar, men systemet, läran och sederna är i huvudsak desamma. Jag har också vänt mig till forskningen och arbetet av Roger Oakland, chef för” Understand the Times = Förstå tiderna”, International och hans utmärkta bok, ”Another Jesus = En annan Jesus”?: The Eucharistic Christ and the New Evangelizations = Eukaristins Kristus och den nya evangelisationen” för att bekräfta innebörden av följande termer.
Som kristna som håller fast vid Skriften och förblir i Jesus behöver vi älska katoliker, samtidigt som vi avslöjar felen i det religiösa system där de är insnärjda. Endast genom att tala sanning i kärlek och inte finna någon plats för kompromiss med villfarelse kan vi förhärliga den Gud som räddade oss genom sin ende Sons utgjutna blod.
Ty av nåd är ni frälsta, genom tro; och det inte av er själva: det är Guds gåva, inte av gärningar, för att inte någon ska berömma sig. Efesierna 2:8-9
KATOLICISM I TERMER
En lista från a-ö följer på engelska, man jag har inte lagt om listan i korrekt ordning för svenskan, vilket jag ber om ursäkt för.
Absolution: En prästs förlåtelse för sina synder, som fungerar som en medlare mellan Gud och människan. Att prästen är den som förlåter synden bekräftas av prästens egna ord: "Jag frigör dig i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn." Som tonåring frågade jag en präst, innan jag bekände min synd, "Fader, kan du förlåta hat?"
"Jag kan förlåta vilken synd som helst, son," sa han med förtroende för sin auktoritet.
Detta står i direkt konflikt med Skriften, som säger i 1 Timoteus 2:5 att ". . . det finns en medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus."
Askonsdag: katolsk helig dag då en präst smetar ut korstecknet på de troendes pannor med ett sken av orden "stoft är du och till stoft skall du återvända", en varning för den korta livslängden på jorden. man. De troende bär vanligtvis askan på pannan hela dagen, fullt synligt.
Antagande: Det förmodade himmelska upptagandet av Marias kropp till härlighet. 1
Blödande värd: En nattvardsrån som sipprar blod och/eller pulserar som ett hjärta.
Katekes: En bok som räknar upp och förklarar den katolska kyrkans lära. Det ges till potentiella konvertiter och lärs historiskt ut i katolska skolor för elever.
Bekännelse: handlingen att bekänna sina synder för en präst för att få absolution. Prästen fungerar som medlare mellan Gud och människor, förlåter synder och föreskriver vad han anser vara en lämplig bot.
Biktstol: Den mörka, lådliknande strukturen där katoliker ska "bekänna" (se omslaget till det här häftet). En skärm finns mellan prästen och syndaren så att ingen av dem tydligt kan se den andra, för privatlivets skull.
Kontemplativ bön: Gå bortom tanken genom att använda upprepade böneord eller fraser. Den religiösa sången som är vanlig i vissa munkordnar kvalificeras som kontemplativ, eftersom fraserna, intonationen och metoden som används i sången är utformade för att lyfta utövaren från det jordiska till det gudomliga riket.
Motreformation: Rörelsen, exemplifierad av konciliet i Trent, organiserad av den katolska kyrkan och möte i flera år som kodifierade katolsk tro på opposition mot de protestantiska reformatorerna. Konciliet förnekade i huvudsak evangeliets enkla sanning till förmån för långvarig katolsk tradition och Vatikanens tolkningar, och satte en anathema (förbannelse från Gud) på dem som inte instämde i dess resultat om sådant som transsubstantiation.
Krucifix: Kors på vilket en Jesusfigur fortfarande hänger. Centralpunkten i varje katolsk kyrka och fäst vid radbandskedjan, påminner krucifixet tillbedjaren om Kristi lidande och hans offer för själars frälsning. Att be medan man stirrar på krucifixet är vanligt bland katoliker, eftersom krucifixet används som bön-hjälp.
Extas: Det yttersta målet för den katolska mystikern i hans sökande efter Gud, involverar vanligtvis separata händelser under en livstid av hängivenhet. Manifestationer som åtföljer extas, såsom syner, gråt, hänryckning, trans, ”levitation = sväva över marken”, mottagande av stigmata, et.c., har rapporterats genom historien.
Eukaristin: sakramentet för att ta del av nattvarden och vinet som invigdes av prästen under mässan. Tros förmedla särskild nåd, eftersom mottagaren sägs äta och dricka Kristi verkliga kropp och blod. Syftar också på själva nattvardselementen.
Eukaristis Kristus:Kristi faktiska fysiska närvaro i den avskilda Värden, som ska dyrkas av de troende. Det är viktigt att komma ihåg att katoliker inte tror att de tillber en oblat; de tror att de tillber Kristus som uppträder i oblatform.
Eukaristiskt mirakel: nattvardsrån som blöder, pulserar som ett hjärta, etc. Vin som på ett mirakulöst sätt förvandlas till människoblod. Om rapporterna är äkta, så är dessa faktiska övernaturliga händelser, och helt i strid med skrifterna, därav demoniskt ursprung. 2
Ex Katedra: Bokstavligen "från stolen", vilket betyder Sankt Peters ordförande, som katoliker tror var den första påven i den romerska kyrkan. När en påve talar Ex Katedra, anses hans ord vara själva Guds ord.
Fader: Officiell tilltalsord för en präst, eftersom han ses som en medlare mellan Gud och människor, den kanal genom vilken den eukaristiska transsubstantiationen utförs, och i frågor om tro och praxis den vise ledaren för en andlig "familj" (hans församlingsbor). Detta är ett direkt brott mot Jesu bud i Matteus 23:9, där vår Herre säger: "Och kalla ingen din fader på jorden, ty en är din Fader, som är i himlen."
Även om katoliker tonar ner vikten av denna distinktion, att kalla någon "fader" i officiell, andlig mening indikerar vördnad för hans förmodade andliga ställning, som tros vara högre och mer i samklang med Gud. Underförstått i denna term och bild av den katolske "fadern" är idén om en Gud som inte är direkt tillgänglig för "lekmännen" eller den vardagliga katoliken. Istället närmar sig allmogen som kommer med framställningar eller bekännelser till Gud Fadern genom ett komplext andligt protokoll om Maria, helgonen, änglarna och, naturligtvis, familjen eller församlingsprästen.
Men Bibeln säger oss upprepade gånger att ". . . eftersom ni är söner har Gud sänt sin Sons Ande till era hjärtan och ropat: Abba, Fader” (Galaterna 4:6) och att vi ska ”gå frimodigt till nådens tron, så att vi kan få barmhärtighet, och finna nåd till hjälp i nödens tid” (Hebr 4:16). Genom sin död och uppståndelse har Kristus själv rivit slöjan som skilde oss från Gud (Matt 27:51) och tagit bort systemet som krävde en mänsklig överstepräst som mellanhand. En präst, katolik eller på annat sätt, behövs inte längre för att den kristne direkt ska närma sig sin Fader Gud.
Knäböjning: handlingen att böja sig ned på ett knä inför altaret, ofta i samklang med ett korstecken, i tillbedjan av den Jesus som katoliker tror är fysiskt närvarande i värden. Värden förvaras i en speciell, utsmyckad låda bakom altaret. Den trogna katoliken, innan han lämnar kyrkobyggnaden, vänder sig om, vänder sig mot Värden (Jesu kropp) och faller på ett knä i tillbedjan av Värden som han tror är Gud. Detta är inget mindre än avgudadyrkan.
Goda gärningar: i katolsk mening, nödvändigt för att upprätthålla sin frälsning. Katoliker kommer att citera Jakob 2:17 ("Även så är tron, om den inte har gärningar, död och är ensam") för att stödja sitt påstående. Men Jakob talar här om gärningar som visar att du redan har tro på Kristus, inte att tro plus gärningar är lika med frälsning.
Hej Maria: En bön av hängivenhet till Maria, som slutar med vädjan: ”Heliga Maria, Guds Moder, be för oss syndare, nu och i vår dödsstund. Amen."
Heligt vatten: Vatten välsignat av prästen och normalt förvarat i små vattenskålar nära insidan av en katolsk kyrka. De troende doppar ett eller två finger i vattnet och gör korstecknet.
Värd: Från latinets hostia, som betyder "offer", eftersom Kristus förmodligen offras upprepade gånger, i varje mässa. Rent fysiskt är det nattvardsbrickan som helgats av prästen. När den lyfts upp vid mässans höjdpunkt och välsignas av prästen, sägs Värden bli Kristi verkliga kropp. Likaså sägs vinet, när det lyfts upp och invigs under mässan, bli Kristi verkliga blod.
Obefläckad avlelse: Läran som förklarar att Maria, Jesu mor, föddes utan arvsynd för att vara det perfekta kärlet för Guds Sons födelse. Skriften säger att endast Jesus föddes utan synd, eftersom han var av Gud inkarnerad.
Avlat: En benådning eller förkortning av den tid som en själ döms till i skärselden, beviljad genom en handling av påven.
Avlatsbrev: Försäljningen av avlatsbrev för att samla in pengar för att bygga en ny kyrka eller lägga till Vatikanens skattkammare, etc., var så utbredd under medeltiden, att det utvecklade en sak från bruket: "Så snart myntet i kassan ringer, en själ från skärselden tas."
Ofelbarhet: En egenskap som antas hos påven när han officiellt talar om tro och lära. Hans ord anses vara ofelbara, utan brister, som att de kommer från Gud själv.
Lectio Divina = Gudomlig lektion: Betyder "helig läsning." I dagens kontemplativa rörelse innebär det ofta att man tar ett enda ord eller en liten fras från Skriften och upprepar orden om och om igen. ”Med andra ord mantra”
Fastan: Fyrtiodagarsperioden före dagen då Herrens uppståndelse firas. Under fastan skänker katoliker extra pengar, ger upp vissa ofarliga nöjen, gör ett mer seriöst engagemang för kyrkan, offras för andra o.s.v.
Limbo: Det förmodade tillståndet strax utanför himlen där de goda själarna bor som inte hade blivit döpta i den romersk-katolska kyrkan. Detta inkluderar dödfödda barn eller de som dog innan de döptes.
Lourdes: En berömd grotta i Frankrike där bondflickan Bernadette Soubirous ska ha sett flera framträdanden av Jungfru Maria. Grottan blev senare en plats för pilgrimsfärder för sjuka och handikappade, och många övernaturliga helande har sagts förekomma där.
Maria: Jesu mor i Bibeln, kallad Guds moder av katoliker. Hon är föremål för tillbedjan till de trogna som ber till henne om barmhärtighet, förlåtelse eller mirakel. De troende avlägger ibland löften till henne, i motsats till uppmaningen i Matteus 5:33-37 att inte avge några eder alls. Kallas även den välsignade modern, den heliga jungfrun, jungfru Maria, vår fru och himmelens drottning.
En vanlig lovsång/bön till henne säger: Hej, heliga drottning, barmhärtighetens moder, vårt liv, vår sötma och vårt hopp.
Så mycket i denna bön tillskansar sig både Kristi och Faderns auktoritet i den sanne kristnes liv. I 2 Kor 1:3 är det Gud, inte Maria som barmhärtigheten flödar ifrån, han kallas "barmhärtighetens fader och all trösts Gud". I ovanstående bön till Maria kallas hon också för "vårt liv", men Kolosserbrevet 3:4 säger att "- när Kristus, som är vårt liv, skall uppenbaras” Senare i samma bön till Maria kallas hon för katolikens "förespråkare", vilket återigen tillskansar sig Kristi ställning, som 1 Johannes 2:1 kallar Honom, inte Maria, den kristnes förespråkare.
Denna bild av Maria som en kraftfull mellanhand är så central i den katolska tron att det är omöjligt att föreställa sig katolicismen utan att hon befinner sig i den tillbedjans ställning som hon innehar. Det är av yttersta vikt att inse att Bibeln säger väldigt lite om Jesu mor. Katolsk tradition är ansvarig för den marianska konstruktion vi ser i funktiont idag.
Maria uppenbarelser: Även om den inte är enbart en katolsk term, används den för att beteckna Marias förmodade framträdanden i hennes glorifierade tillstånd. Hon sägs ha visat sig för individer eller grupper av människor på många platser över hela världen, inklusive i Fatima, Portugal i början av 1900-talet.
Mässa: Ett högtidligt återoffer av Kristus på korset. Detta är en motsägelse av de många skrifterna som förklarar att Kristus dog endast en gång, för alla människor, för alla tider, såsom Hebreerbrevet 9:28, som säger att "Kristus en gång erbjudits för att bära mångas synder." Han ska aldrig åter offras som ett offer för synd, såsom görs i mässan. Hans enda offer var tillräckligt.
Majprocession: Ett andligt firande av den katolska kyrkan, som på min tid bestod av skolbarn i den katolska skolan jag gick i och leddes av nunnor och präster. Maria är hedrad som Guds moder. En av sångerna som sjöngs under firandet är "Immaculate Mary = *Obefläckade Maria."
Obefläckade Maria:
1. Obefläckade Maria, din lovsång sjunger vi. Du regerar nu i prakt med Jesus, vår kung.
Kör. Ave, Ave, Ave, Maria! Ave, Ave, Maria!
2. Förkunna din härlighet i himlen de välsignade; På jorden åberopar vi dina barn ditt vackra namn. [kör]
3. Vi ber för vår moder, kyrkan på jorden, Och välsigna, heliga Maria, vårt födelseland. [kör]
Mediatrix: Termen tillämpas på Maria, Jesu moder, som sägs vara en medförlösare med Kristus. I katolsk praxis är Maria ofta medlaren mellan människor och Jesus, eftersom det antyds att hon är mer barmhärtig och att hennes Son i himlen inte skulle vägra henne någonting.
Monstrans: Den utsmyckade, handhållna behållaren som används för att visa värden. En präst höjer monstransen över sitt huvud och lämnar den framför församlingen, vilket låter dem dyrka den förmodade Jesus i Värden.
Dödssynd: En synd som, om den inte ångrar sig före döden, dömer en själ till helvetet.
Mystiker: I katolskt språkbruk, en som söker fullständig förening med Gud.
Mysticism: En direkt upplevelse av den övernaturliga sfären utanför bibelns gränser.
Ny evangelisations Plan: Ett program av den katolska kyrkan utformat för att vinna världen till Kristus (den eukaristiska Kristus), med eukaristin som fokuspunkt. 3
Fader vår: den katolska termen för Herrens bön. "Förlåt oss våra skulder" ersätts vanligtvis med "förlåt oss våra överträdelser."
Påven: Från det latinska papa. Det högsta, andliga överhuvudet för hela den romersk-katolska kyrkan på jorden, ansågs vara Kristi "ställföreträdare".
Skärselden: Plats för straff där de som dog med avskyvärda synder på sina själar kommer att utrensas. Anses av vissa katoliker vara en plats för eldig plåga av ospecificerad men begränsad varaktighet.
Bot: Goda gärningar, upprättelse eller en uppsättning böner som ska bes efter att en präst har frigjort synd. Underlåtenhet att göra bot när så beordrats ogiltigförklarar absolutionen.
Reliker: Allt som en gång tillhört en avliden, helgad katolik, inklusive ben, klädesplagg, personliga ägodelar et.c. som anses vara genomsyrad av övernaturlig kraft. Historiskt sett var försäljningen av reliker en blomstrande verksamhet. Förmodade bitar av det "sanna korset" och fläckar av "Kristi blod" såldes en gång i Europa.
Rättfärdighet: Positionen att vara i rätt ställning med Gud genom goda gärningar, böner och hängivenhet till den katolska kyrkans lära. I motsats till användningen av termen i Bibeln (2 Kor 5:21, Romarbrevet 3:28) tillskrivs inte rättfärdighet i det katolska systemet och är oåterkalleligt, utan upprätthålls snarare genom att följa det katolska protokollet.
Rosenkrans: En uppsättning pärlor, som slutar med ett krucifix, som används med ett speciellt mönster av fasta böner, särskilt Fader vår och Heliga Maria. Främst ett hängiven verktyg för Maria.
Heliga/Helgon: hängivna katolska män och kvinnor, framför allt mystiker, som helgonförklarades av den katolska kyrkan efter att en undersökning av Vatikanen har bevisat att två mirakel inträffade genom deras ingripande. Katolsk tradition tillskriver vissa helgon ganska fantastiska egenskaper, såsom bi-placering (att vara på två ställen samtidigt), levitation eller stigmata.
Separerade bröder: Alla kristna som inte är katolik. Protestanter.
Skunlderblad: liten bit vigd duk, med en bild av Guds moder och/eller helgonet som den först gavs till. Scapularet är designat för att bäras runt halsen som en symbol för invigning till Maria. Förmodas presenteras av Mary till katolska Saint Simon Stock under den tidiga medeltiden, i form av en munks vana. Det skars så småningom ner till sin nuvarande form för användning av vanliga katoliker, med löftet att de troende som dör med skulderblad inte kommer att skickas till helvetet. 4
Korstecken: Kort ritual, använd handen för att röra först pannan, sedan mitten av bröstet, sedan vänster sida av bröstet eller axeln, sedan höger. Under ritualen böjer en del sina huvuden, och en del säger: "I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen." Ritualen är en symbol för dyrkan och ödmjukhet. (Görs idag även i många svenska stadskyrkor.)
Statyer: Det skulle vara svårt att överskatta betydelsen av statyer (dessa miniatyrbilder eller representationer i naturlig storlek av Maria, de katolska helgonen och Kristus) i katolsk tillbedjan. I en kyrka, eller invigd av en präst för privat bruk, ses sådana statyer som heliga av "de troende". Katoliker knäböjer framför dem, fäster blicken på dem medan de ber och ber om tjänster från dem de representerar.
Denna praxis strider direkt mot det andra budet, skrivet i 2 Mosebok 20:4-5, som förbjuder den hedniska praxis att böja sig för bilder i tillbedjan. Vilket är en antydan på idoldyrkan.
I många kyrkor placeras buketter av färska blommor vid foten av en staty av Maria, av de troende som bevis på deras hängivenhet till Guds moder. Statyer kan också vara klädda enligt månad, helgdag eller högtid, såsom Marias i vissa katolska nationer, där statyn kröns, klädes i fina kläder och juveler och paraderas på en kransad plattform genom gatorna bland skaror av tillbedjare.
I vissa kyrkor visas Mariastatyn, normalt placerad nära eller bredvid altarstången, med en orm under hennes fötter, vilket indikerar att hon kommer att trampa ner Satan. Bibeln säger att endast Kristus, inte Maria, kommer att krossa ormens huvud, eftersom det är han ensam som köpt frälsning för troende på bekostnad av Sitt eget blod.
Under det senaste århundradet har mirakel som tillskrivits katolska statyer bland annat munnar som rört sig som om de skulle tala, och blod eller tårar eller mjölk som flödat från ögonen. Med tanke på Bibeln kan sådana bisarra manifestationer bara betraktas som demoniska.
Stigmata: Synliga märken som visar såren från Jesu korsfästelse, som visas på händer, fötter och på sidan av vissa mystiker, som Franciskus av Assisi.
Tabernaklet: Den utsmyckade lådan på altaret som innehåller värdarna/ oblaterna.
Transsubstantiation: doktrinen som hävdar att Värden (nattvardsbrickan) och nattvardsvinet under mässan förvandlas mirakulöst till Kristi bokstavliga kropp och blod.
Venial Synd: En "mindre" synd, en som inte sätter själen i evig fara. Man tror att en katolik kan dö med avskyvärda synder på sin själ och, efter en tid av lidande i skärselden, föras till himlen.
Visualization: Can be used as a springboard to mysticism, i.e., visualizing oneself walking with Jesus, talking with Him, sitting at His feet and listening to His teaching. This goes much farther than harmless imagining in that visualization is utilized to actually bring one into contact with God.
Visualisering: Kan användas som en språngbräda till mystik, d.v.s. visualisera sig själv gå med Jesus, prata med honom, sitta vid hans fötter och lyssna på hans undervisning. Detta går mycket längre än ofarlig föreställning genom att visualisering används för att faktiskt få personen i kontakt med Gud.
Att beställa kopior av ”C is For Catholicism—An Evangelical Primer on Catholic Terminology, (obs: på engelska) click here
____________
Slutnoteringar
1. https://en.wikipedia.org/wiki/Assumption_of_Mary.
2. Joan Carroll Cruz, Eucharistic Miracles: And Eucharistic Phenomena in the Lives of the Saints (Rockford, IL: Tan Books and Publishers, 1987), back cover; cited in Roger Oakland’s Another Jesus? (Eureka, MT: Lighthouse Trails Publishing, 2004), page 115.
3. Read chapter 6, “The New Evangelization” of Another Jesus? for more information.
4. https://en.wikipedia.org/wiki/Simon_Stock.
Posted in: Book/Music Excerpts, RESOURCES, Road to Rome Tagged: Catholicism, contemplative prayer, eucharist, kevin reeves, lectio divina, mary, new evangelization, pope francis, Road to Rome, Roger Oakland, Roman Catholicism, st. francis, the mass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar