Har vi övergett skriftens kristendom, för en kristendom baserad på känslor och upplevelser? Jag anser att det är så. Kristendomen har följt allting annat i samhället, d.v.s. det har blivit en ”snabbmatsvariant” av kristendom. En kristendom som drivs mycket av känslor och upplevelser, där människor går från en ”high = hög” (som en drogmissbrukare) till en annan ”high”. Problemet med detta är att man aldrig blir riktigt nöjd, för när ”ruset” från en ”high” försvinner, så måste det ersättas av ett nytt ”rus”, för att man ska må bra.
När blev kristendomen ett substitut för drog-/alkohol-missbruk? Innan du protesterar och säger; så är det inte. Tänk på avarterna med de ”kristna” som sa/säger att vi kan bli druckna i anden, eller de som hävdade/hävdar att vi kan bli höga (som drogmissbrukare blir på droger) på den Helige Ande. Har kristendomen bytt ut droger/alkohol mot att att få ”rus” av den Helige Ande?
I dagens kristendom så kan vi rent av bli döpta i Ande och eld, en företeelse som såg dagens ljus på 1890-talet med och genom Benjamin Harden Irwin, och som sedan försvann tills slutet på1990-talet början på 2000-talet.
Men detta är inte hur det var för apostlarna, de var nöjda och tackade Gud i alla livets förhållanden. Om kristendom nu handlar om att ständigt befinna sig i ett sorts ”lyckorus”, då har vi hamnat fel anser jag.
Denna nya sorts kristendom syns i allting. Allting ska vara så medryckande och häftigt. När jag säger allting så menar jag allting. Predikningarna ska vara roliga i första hand, därför har stå-upp-komedi eller att lägga in roliga historier/anekdoter blivit ett naturligt inslag i predikningarna. De som lyssnar orkar inte längre höra på en enda lång utläggning av Guds ord, då blir det tråkigt, vilket omskrivs till religiöst. Helt klart ska det gamla förvisas bort och det nya (i dessas tycke) icke religiösa in.
För de som kallar sig kristna borde det inte vara på detta viset, men det är det idag. Ordet kan man ta till sig i lagom små portionsbitar, så länge det inte är stötande. Det märkliga är att det är precis detsamma hos de som kallar sig kristna, som hos de som inte alls är troende.
Detsamma gäller sången. När trosrörelsen kom in 1982, så var det i den pingstförsamling jag tillhörde, ut med ”segertoner”, för sångerna i den var religiösa, och in med körer som tuggades om och om och om igen, till leda många gånger. Jag har inga problem om lovsångerna är vända mot Gud och om man sjunger en kör några gånger. Men detta blev också värre efter några år. Jag säger med det inte att alla sångerna i ”segertoner” var teologiskt korrekta, men det var det långt ifrån alla körer som var också.
Om igen ett bevis på att det skulle vara roligt, inte religiöst. Religiöst blev synonymt med tråkigt, gammaldags. Bort försvann biten att där Jesus är, där är det liv. Det spelar ingen roll egentligen vad man sjunger, så länge som sångerna vänder sig till Gud och inte till människor. Som skriften säger; Där två eller tre är tillsammans där är jag mitt ibland dem.
Samma sak märks i att evangelisera. Det nya är att gå ut och göra under och tecken och kasta ut demoner. I dessa fall där evangelisera handlar om att hela folk genom handpåläggning, så frågar man efteråt om de känner värmen, på bästa New Age manér. Sedan efter att man har sagt något som; ”Vad häftigt va?”; slänger man in lite om att det var Jesus som gjorde det.
Glöm att gå ut och faktiskt förklara evangeliet oförvanskat. Det är stelt och tråkigt. Ut med det gamla, in med det nya. Ingen är ändå intresserad av evangeliet i sig, det är det häftiga som inte bara de som kallar sig kristna vill göra, utan även de som lyssnar vill ha. Kittla kliande öron i full skala, är vad vi har idag.
Häftigt och lättsmält ska det vara. Inget tal om synd och det som följer på synden, den eviga döden. Nej Usch, det är det ju ingen som vill höra. Och de kristna vill inte heller tala om synden, då dömer man ju människor.
Varför tror så många att detta är evangelisation? Hur kan vi förklara evangeliet utan att faktiskt använda ord för att förklara att synden står emellan människan och Gud, och att utan den enda vägen Jesus, så går de för evigt förlorade? När ska kristna resa sig upp och säga att detta nya trams får det vara nog med?
Tror vi på fullaste allvar att Gud kommer stå bakom sånt här trams? Vad var det Jesus dog för egentligen? Med ett mähäigt evangelium når man ingen och värst av allt man förringar det som Jesus faktiskt gjorde på korsets trä. Jesu död på korset som är själva kärnar i evangeliet suddas ut och omnämns inte ens ,varför? För man vill inte stöta sig, man vill enkom ge och göra det roliga och häftiga.
Detta gäller även profetior, som inte ens är i linje med skriften. Många rent av undervisar att man ska profetera enkom positiva saker. Har dessa ens läst de profetiska böckerna i bibeln, undrar man? Många hävdar rent av att man ska profetera löften över dem, för att få dessa att ske. Även detta är en genväg, eller en snabb fix.
Idag predikas ett budskap av kärlek. En kärlek som har blivit så urvattnad, så allting är godkänt. De kristna har blivit ljumma i sin kärlek, fast de tror sig vara varma, brinnande och ha den Helige Andes eld inom sig. Inget kan vara längre från sanningen.
När vi överger skriftens säkra grund till förmån för lättsmält kristendom, så har vi inte längre det evangelium som Jesus och apostlarna predikade. Det är ett nytt evangelium, som inte har ens skuggan av en chans att frälsa en endaste en. Det spelar ingen roll hur bra intentioner vi har, intentioner kan inte heller frälsa någon, endast Guds ord har kraften till frälsning.
Utöver att många falska läror har kommit upp framförallt de sista två hundra åren, så har vi de senaste femtio åren även accepterat rena kätterier som sann kristendom. Och tack vare den rent mänskliga och vidriga ekumeniken, så har kätterierna spritt sig till nästan alla församlingstyper. Evangeliet har inte bara blivit urvattnat i hur det framställs, utan även genom att vi har låtit falska läror komma in, som undergräver det sanna evangeliet.
Jag ser detta som Guds dom över ett slumrande kristet folk, som inte ser att de är nakna, blinda och ljumma. Kristna idag vill inte betala priset för sann kristendom, vare sig i att höra på predikan, läsa Guds ord eller i att evangelisera. De vill ha ”snabbmats-kristendom”, enkla ”fixar”, be Jesus flytta in i hjärtat, utan omvändelse. Synden, den bör vi ha överseende med.
Många gånger säger jag att det är spännande tider att få vara med om, vilket jag faktiskt tycker. Samtidigt, är det tragiska tider och jag sörjer mycket över hur urvattnat evangeliet har blivit och hur lite vi värnar om evangeliets sanningar idag.
Det gör ont i mig när jag ser, hur så många anser att de är brinnande för Jesus och evangeliet, medans de i själva verket är ljumma och inte alls står upp för det rena, sanna, outspädda evangeliet. Nej, det som de flesta vill ha idag är en mild, urvattnad sörja och det är det som de för vidare ut i sin tur.
Jag kan idag förstå Jesu ord om att många ska stå inför Honom på domens dag och säga Herre, Herre, har jag inte kastat ut demoner, helat sjuka och gjort kraftgärningar i Ditt namn. Och hur Jesus själv ska svara; Gå bort från mig ni laglösa, Jag har aldrig känt er. Det gjorde jag inte förr.
Jag kan även se biten med den ljumma, nakna och blinda församlingen i dagens kristendom, vilket jag inte ens förut kunde föreställa mig, att den dagen skulle komma.
När ska den så kallade ”kristenheten” vakna upp ur sin slummer och förstå att det är de urgamla stigarna som vi behöver hålla oss till? När ska kristna fatta att det enda som gäller är det enda sanna evangeliet och att det inte får urvattnas eller göras till ett hippt ”rus” för att passa den tid vi lever i?
Kristendomen har aldrig passat in i samhällets normer, och det är en relativt ny företeelse att den numera gör allt för att passa in, i stället för att stå ut. Så många ljus på bergen har slocknat och anpassats till samhället, så det bästa vi har idag, är ljuset från en flämtande liten ficklampa, om det ens finns något ljus alls. Sältan har fått så mycket socker i sig, att det inte längre smakar salt, om man mot förmodan skulle smaka på det.
Socker och salt må se nästan likadana ut, men de är det inte. Och om vi ersätter saltet som vi ska vara, med socker, så blir det inte längre salt. Det behövs ingen med specialkunskap för att förstå det. Alltså kan vi inte hålla på med en kristendom som har helt förlorat sitt salt.
Samma sak gäller att göra lärjungar, det ska gå kvickt och de ska på en gång börja både, döpa, be för sjuka, hela människor, kasta ut demoner och så vidare. Jämför man det med hur Jesus gjorde så är det om igen en kvick fix. Jesus spenderade 3 år dagligen med sina lärjungar, för att lära dem vad skrifterna sa. Men vi behöver inte alls göra så, allvarligt?
Jag tror ärligt talat inte att det finns ett enda område som inte har blivit infekterat av denna ”snabbmatskristendom”. Detta, precis som med falska läror har blivit till en cancer i kroppen.
Som jag började med, detta har infekterat allting inom kristendomen, även att vara andliga föräldrar. Det behövs helt klart inte alls idag, utan den nyomvände kan vara en andlig förälder. Men den nyomvända saknar kunskap i vad Guds ord faktiskt säger, vilket faktiskt gör dem direkt olämpliga som andliga föräldrar.
Det gäller också nyomvända och stå på scen, då i synnerhet såna som har varit på scen i en eller annan form innan de blev frälsta. Blir dessa frälsta så ska de upp på scen på direkten, för att nå så många som möjligt och få folk till kyrkan. Apostlarna hade tid på sig att lära sig, dock inte Paulus, men så hade han ju gått i träning i många år hos en av de välkända skriftlärde på den tiden. När Paulus blev kallad, så hade han all den bibliska kunskapen redan, det var endast vissa tolkningar som öppnade sig för honom, angående vem Messias var.
Om igen, denna ”snabbmatskristendom” ger sällan, om över huvud taget några sanna troende. Många som inte får fast på fötterna, är gärna bland de som faller när det blir jobbigt, för att de fått i sig; antingen på tok för lite av skriften, eller för att jobbiga saker händer i livet. Och jobbiga saker händer ju alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar