Kristna SUND LÄRA är allt: Julafton i ett tyskt arbetsläger under andra världskriget

Upplagt av Lighthouse Trails Editors. Upplagt den 23 december 2024

Av Anita Dittman (judisk förintelseöverlevande)

Författare till ”Trapped in Hitler’s Hell = Fånge i Hitlers helvete”

Översatt och inlagt med tillstånd.

Vi bad att Gud på ett mirakulöst sätt skulle upprätthålla vår styrka; varje dag minskade våra matransoner så att de tyska soldaterna på stridsfronterna kunde få mer mat. Kort efter att alla vi kristna hade bett om fysisk styrka samlades de närliggande bönderna igen för oss. De riskerade sina liv och smugglade korv, bröd och ost till oss och sa åt oss att äta de närande svamparna i skogen där vi hugger träd. Gud verkade packa tusen kalorier i varje liten svamp och brödbit när vi som litade på Jesus fick fysisk och andlig näring.

Två hemska realiteter mötte oss kvinnor i december: vintern och förrädarna bland oss. För att göra livet bekvämare för sig själva, rapporterade vissa kvinnor andra till vakterna för sådant som samtal, attityder eller antinazistiska känslor – allt som skulle göra deras liv bekvämare. Många av dem tillbringade natten med vakterna och fick förmånlig behandling.

Anita (14), i Tyskland under 2::a världskriget

När vintervindarna tilltog sjönk allas humör. Våra uniformer var fruktansvärt otillräckliga och många av oss fick kläder hemifrån. Far skickade mig några varma strumpor, handskar och en jacka. Om vi jobbade tillräckligt länge och tillräckligt hårt kunde vi hålla oss relativt varma på arbetslinjen. Men att marschera till och från arbetsområdet var svårt eftersom vinden gick rakt genom våra kläder.

Återigen väntade vi spänt på visselpipan när hästkärran skulle ge oss varm, knölig soppa. Men det smakade fruktansvärt, och vanligtvis var det kallt när det nådde oss. Bitarna i soppan var som trädbark. Jag såg Gunther en dag när han tog sin skål med soppa till en skengrav. Han hällde soppan i graven och täckte den med smuts. Sedan tog han en stor sten och lade den över gravplatsen. På stenen skrev han: "Hier ruhet still una unvergessen, unser heutiges Mittagessen.= Här vilar, stilla och icke bortglömd, dagens meny."

Strax före jul träffade jag en annan vacker troende: Christian Risel. Vi träffades på arbetslinjen när vi skar träd och på vårt eget tysta sätt blev vi snabbt förälskade. Även om jag älskade Rudi, Wolfgang, Gerhard och Gunther, var kärleken i mitt hjärta till Christian annorlunda. Han var lite äldre än mig, stark och stilig trots månader av arbete och nöd. Hans ögon nästan gnistrade, medan ögonen på andra i lägret var glasiga och omtumlade. Han hade ett leende när alla andra hade ett negativt ord, för han älskade alla på ett speciellt sätt. Han hade till och med kristen medkänsla för nazisterna. Men han älskade mig mest. Naturligtvis tilläts ingen tid för romantik i lägret. Det var för kallt för att vara ute mycket i våra tunna kläder, och vi kunde inte gå in i varandras rum. Men vi fällde ofta träd tillsammans och lärde känna varandra bättre. Varje dag vi var tillsammans bekräftades vår kärlek på nytt.

"En dag, Anita, kommer vi att vara härligt fria och lyckliga igen," sa Christian när hans yxa högg i en tjock tall. "Vi kommer att ha pengar att spendera och mat att äta, och vi kommer att ha nära och kära som omger oss. Vi kommer aldrig behöva frukta en annan knackning på vår dörr. Tror du också på det, Anita?”

"Det gör jag. Gud bekräftar det varje dag. Men jag vill hellre bli inlåst och ha Jesus än att vara min syster, Hella, trygg i den fria världen men förneka just den som gav henne friheten.”

"Ingenting händer utan ett syfte, eller hur?" sa Christian. "Vad antar du är vårt yttersta syfte med att vara fångade i Nazityskland? Jag tror att det är att förhärliga Gud i slutändan. Tror du att det är sant?”

"Det gör jag, Christian."

"Anita, vet du vilken dag det är idag?"

"Nej."

"Det är julafton. Jag har en överraskning till dig och de andra kristna i lägret.”

"Varför har du väntat så länge med att berätta det för mig, Christian?"

"För att det precis bekräftades vid lunchtid." Christians ögon gnistrade verkligen av spänning nu. "Herr. Anders har gett mig tillåtelse att ta med alla kristna till en julaftonsgudstjänst i Ostlinde ikväll! Naturligtvis kommer en vakt att följa med oss, men han kommer också att bli utsatt för evangeliet.”

"Christian, det menar du inte! En riktig julaftonsgudstjänst. Vi måste sprida nyheterna. Åh, det är ännu ett mirakel av Gud." För krigströtta kristna fångar som älskade Jesus var detta den bästa nyheten på månader, kanske år. Men lägrets icke-troende hade ingen tid för vår lycka; de flesta av dem kände ingen speciell tröst varje dag som vi troende gjorde. Oavsett om de var avundsjuka eller skeptiska, föredrog de att vi höll oss för oss själva, vilket bara drog oss närmare varandra.

Tjugo av oss traskade över de snötäckta kullarna och ängarna den natten till en liten landskyrka i utkanten av Ostlinde. Snön föll lätt och både smälta snöflingor och tårar fuktade mitt ansikte när Christian tog min hand. "Det här kommer att bli den mest meningsfulla julen jag någonsin haft," sa jag till honom. "Det visar Guds mycket speciella kärlek till oss. Det säger mig att han bryr sig om oss och att allt (och vi) kommer att bli bra till slut.”

"Jesu födelse måste ha varit så här," sa Christian tyst. "Han var fattig och förföljd, och han blev missförstådd och avvisad, men han förlät alltid. Vi måste också förlåta, Anita, till och med nazisterna.”

Den natten trängdes vi ihop i den lilla kyrkan med ett hundratal eller fler av bönderna och stadsborna. Vi sjöng julsånger och prisade Herren till långt efter midnatt. När vi läste julberättelsen blev vi försäkrade om att Jesus kände till alla våra smärtor eftersom han också hade varit en man och upplevt mänsklig sorg. I det svaga levande ljuset samlades vi alla vid altaret på våra knän och bad för Tyskland och våra separerade familjer; vakten stod noga och vakade i dörröppningen. Sedan traskade vi hem i månskenet, för snön hade slutat falla. Ingen sa ett ord; vi njöt alla av varje minut av denna välsignade julafton.

När vi gick tillbaka till lägret över snödrivorna, i stillheten i den mörka, mörka natten, talade ingen. Vår tysta kommunikation förmedlade en enhet som ersatte alla verbala uttryck. Mättad av den vilsamma musiken och med tacksamhet till Gud sjönk jag ner i en djup och vilsam sömn på min halmmadrass.

Anita Dittman var 17 år när den här historien utspelade sig. För mer om Anitas berättelse, se ”Trapped in Hitler’s Hell = Fångad i Hitlers helvete” 10.55 dollar på kindle = 116.57 kr https://www.amazon.com/Trapped-Hitlers-Hell-Anita-Dittman-ebook/dp/B007F2HCN4/ref=sr_1_3?crid=1L4X8G6053V4R&dib=eyJ2IjoiMSJ9.cRasCNArsFHX6UTdOWEafmwvzGzI90YlL6cBpLy70qxUcUh0fiHAuYl06MvBmUmGVlrbRhTw8V7HNKrgrnD2d_MIVM9EfIjr9886beWwVOegTlm8Nvk0QpXzz0mGcRMUwhLKZAQcrGs-xnTuPudp0JCPKlQ99mklxhXYIh15kaMIu7xRHJqRX2IMjECfoEZatvbK-wW-IbrI_VRGtireHB6Qe-1JxCszcxE8GEOfkPk.i58vyQsOagQS4YvW3BNpHJEA02UJJtTrDfWCm-6FyS4&dib_tag=se&keywords=trapped+in+hitler%27s+hell&qid=1734981434&sprefix=trapped+in+hitlers+hell%2Caps%2C361&sr=8-3