Budskapet i påven Franciskus nya sociala encyklika: ingen är frälst ensam. Den föreslår ett brödrasamhälle så att samhället inte överkörs av krig, hat, våld, likgiltighet och nya murar.
Mina kommentarer i lila. Tanken att se på andra som bröder och systrar är i och för sig lovvärd, även om den är absurd från ett rent bibliskt perspektiv. Hur gärna vi än vill se andra som våra syskon, så kan vi inte det om vi inte har samma tro. Därmed inte sagt att vi inte kan behandla andra som vi själva vill bli behandlade.
Av Andrea Tornielli
Vi är omgivna av "mörka moln över en sluten värld". Vissa kommer dock inte att kapitulera för mörkret, utan fortsätta drömma, hoppas, smutsa ner händerna genom att ägna sig åt att skapa broderskap och social vänskap. Det bitvisa tredje världskriget, logiken i en marknad grundad på vinst tycks vinna mark över sund politik, slängkulturen verkar råda, stönandet från människor som är hungriga förblir ohörda. Men det finns någon som pekar på en tydlig väg att forma en annan och mer mänsklig värld.
För fem år sedan publicerade påven Franciskus encyklikan ”Laudato si ca= Beröm ja” i vilken han tydligt skildrade sambanden som finns mellan miljökrisen, den sociala krisen, krig, migration och fattigdom. Han angav målet att nå: ett mer rättvist ekonomiskt och socialt system, ett som skulle respektera skapelsen, som skulle sätta människan i centrum som moder jords väktare snarare än pengar, upphöjd som en absolut gud.
Idag, med den nya sociala encyklikan ”Fratelli tutti = Bröder alla”, visar Petrus efterträdare det konkreta sättet att nå det målet: att erkänna oss själva som bröder och systrar eftersom vi är barn, varandras vårdare, alla i samma båt, eftersom denna pandemi har gjort det än mer uppenbart. Det är vägen ut från att kapitulera för frestelsen att vara homo homini lupus (människor som beter sig som vargar mot andra), att bygga nya murar, att isolera. Istället håller den upp den ständigt aktuella och "utanför lådan" evangeliska ikonen för den barmhärtige samariten.
Jag vet att katolska kyrka anser Petrus som dess grundare, även så, med alla dess falska läror, så gör det mig ilsk. Petrus skulle ha gjort sig av med dessa kättare redigt snabbt, när det gällde att de fick kalla sig för kristna.
Så har vi då detta att vi alla är barn, påven behöver inte säga att han tror att alla religioner har samma Gud, det har han om och om igen visat i sina handlingar, genom att försöka förena alla tillbaka under romersk-katolska kyrkans paraply.
Har vi inte samma tro, så har vi inte samma Gud, så enkelt är det. Alla vägar bär inte till Rom, hur gärna påven än vill att det ska vara så.
Om igen det betyder inte att vi inte ska behandla varandra med respekt och hjälpa varandra, över alla gränser.
Den väg påven Franciskus anger bygger på Jesu budskap som förstör varje uppfattning om den andre som en främling. Faktum är att varje kristen är kallad att upptäcka "Kristus i varje människa, erkännande honom korsfäst i lidandena för de övergivna och glömda i vår värld, och uppstånden i varje bror eller syster som" som kommer på fötter igen. Budskapet om brödraskap är ett som kan accepteras, förstås och delas av både män och kvinnor som tror på andra trosriktningar, såväl som de många kvinnor och män som är otrogna.
Nej vi är inte kallade att upptäcka ”Kristus i varje människa”. Inte alla kommer vilja bli frälsta och ha med Gud och Jesus att göra. Det valet är frivilligt. Och de som inte accepterar Jesus och det offer som Han gjorde på korset, omvänder sig och sätter sin tro till Honom, de kommer inte in i Guds rike.
Joh 14:6 Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Den nya encyklikan presenteras som en summa av påven Franciskus sociala undervisning. Den samlar systematiskt in punkter som han har erbjudit i tal, diskurser och interventioner under de första sju åren av sitt pontifikat. En av dess källor och inspirationer representeras utan tvekan av "Dokumentet om mänskligt broderskap för världsfred och att leva tillsammans", undertecknat den 4 februari 2019 i Abu Dhabi tillsammans med den stora imanen från Al-Azhar, Ahmad Al-Tayyib. Från den delade förklaringen, en milstolpe i dialogen mellan religioner, upprepar påven sin vädjan om att dialog ska vara vägen, att gemensamt samarbete är modus operandi och att ömsesidig förståelse är metoden och kriteriet.
Dokument om ”mänskligt broderskap för världsfred och att leva tillsammans”, undertecknat av en iman. Iman är arabiska och betyder, den som står framför, det används för att beskriva personer som leder den gemensamma bönen inom islam. Så enkom i detta kan vi se att det inte handlar om systrar och bröder i tron. Och att då hävda som det står längre upp i artikeln, att vi ska se Kristus i andra människor, är rent befängt.
Det skulle emellertid vara remissivt att förvisa den nya encyklikan enbart till området för interreligiös dialog. ”Fratelli tuttis = bröder allas” budskap berör faktiskt oss alla. Den innehåller upplysande sidor även inom det sociala och politiska området. Det kan tyckas paradoxalt att det är biskopen av Rom, en röst i öknen, som i dag återinleder ett projekt till förmån för sund politik: politik som kan återuppta sin specifika roll efter att ha litat på det finansiella under för lång tid. intressen och marknadsmyten som sa att de skulle producera välbefinnande för alla utan att behöva styras.
Det finns ett helt kapitel tillägnat politik ur tjänsteperspektiv och som ett vittne till välgörenhet, näring av stora ideal, som planerar för framtiden genom att tänka på det gemensamma bästa snarare än kortsiktiga vinster, en framtid som håller de yngre generationerna kvar. speciellt i åtanke. Och i en tid då många länder sluter sig inne är det just påven som återigen inbjuder att inte tappa förtroendet för de internationella organismerna, om än i behov av reformer så att det inte bara är de starka som räknas.
När jag läser detta, så går mina tankar till uppenbarelseboken och profetian om den sista tiden. Kan vi säga med bestämdhet att påvedömet kommer ha den påve som blir profeten som hjälper antikrist? Nej, men det finns en del saker där som gör att tankarna går dit. Både denna iver att smälta samman alla religioner i en redig gryta, och det rent politiska. Så dragen tycker åtminstone jag, finns där.
För mig är detta ett redigt maktspel, även om det verkar för många vara höljt i dimma. Så många, även bland de kristna verkar inte vilja se att likheterna med det som Johannes beskrev, ens skulle kunna ha något som helst med påven och romersk-katolska kyrkan.
Bland de mest kraftfulla sidorna i encyklikan är de som ägnas åt fördömande av krig och avvisande av dödsstraff. I linje med påven Johannes XXIII:s ”Pacem in terris = Fred på jorden”, som börjar med en realistisk bedömning av de katastrofala resultat som så många konflikter under de senaste decennierna har orsakat miljontals oskyldiga människors liv, minns påven Franciskus att det idag är mycket svårt att upprätthålla de rationella kriterierna som mognade under tidigare århundraden och underbyggde möjligheten av ett "rättvist krig". Lika omotiverat och otillåtet är att tillgripa dödsstraffet, som måste avskaffas i hela världen.
Detta finner jag väldigt motsägande. Bra är att vilja avskaffa döds-straff, det dåliga är dock att påven inte verkar minnas korstågen eller att världen skulle bli kristen och de som inte lydde skulle dödas. Skulle haft mer pondus om han i samma drag bett om ursäkt för hur RKK har förföljt och dödat mängder med människor som inte velat böja sig för deras lära. Och det inkluderar även judarna och de sanna kristna.
Det är sant, som påven noterar, att "i dagens värld, känslan av att tillhöra en enda mänsklig familj bleknar, och drömmen om att arbeta tillsammans för rättvisa och fred verkar vara en förlegad utopi". Men det finns ett behov av att börja drömma igen och framför allt förverkliga den drömmen tillsammans. Innan det är försent.
Om igen, vi kan inte bli en enad mänsklig familj, hur mycket vi än vill det. Det är drömmen om ett utopi, en fantasi. När vi inte har samma tro så kan vi inte vara en enda stor lycklig familj.
Joh 4:23-24 Den tid är nu inne, när sanna tillbedjare ska tillbe Fadern i ande och sanning. Såna tillbedjare vill Fadern ha. Gud är ande och de som tillber måste tillbe Honom i ande och sanning.
Och när det gäller vad titeln säger; "Se på andra som bröder och systrar för att rädda oss själva och världen". Vi kan inte rädda världen, hur mycket vi än vill.
Matt 24:35 Himmel och jord ska förgå, men Mina ord ska aldrig förgå.
Upp 21:1-4 Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och jag hörde en stark röst från tronen: "Se! Nu står Guds boning bland människorna. Han ska bo hos dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem. Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta."
Allt detta ska försvinna, det finns ingen återvändo, inget som vi kan påverka. Och när det gäller rädda oss själva, så gör vi oss till små gudar. Om igen det finns endast en väg och den går genom Jesus själv.
Joh 14:6 Jag, Jesus, är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar