måndag 15 maj 2017

Stänger vi in Gud i en liten låda, eller inbillar jag mig bara

Vaknade vid fyra snåret och bestämde mig för att läsa igenom en sak, vilket fått huvudet att snurra lite. Ibland känns det som om vi förminskar Gud. fast det kanske bara är min åsikt.
Jag får en känsla av att om vi inte lever 100%, kanske rent av 500% perfekta kristna liv, då är det ute med oss. Sätter vi inte Gud i en liten låda, så han blir mindre? Eller är det bara i min inbillning?


När jag nu ägnar så mycket tid åt att översätta, har jag själv, men även i gruppen villoläror fått delat från en specifik sida. Och alla saker där verkar långa, men i svinottan för första gången läste jag igenom en sida i stort sett, lämnade en liten snutt på slutet bara.

Ska man följa det, ja då undrar jag om någon enda kommer till himlen. Han skriver inte vilken församling som är säker, men alla är med i början, även protestanterna. (Till exempel protestantiska, evangeliska, katolska, mormoner, Jehovas vittnen, sjundedags adventister, islam, människogjord judendom = vilket jag tar som modern judendom.)


Så mina tankar rullar runt lite granna. För jag har stött på det hos andra också, där inget duger, allting är fel och galet. Jag å min sida kan inte låta bli att fundera på om det inte går överstyr, när inget är acceptabelt.

Visst är porten trång och vägen smal som leder till livet, och få går på den. Men är den verkligen så trång. Och i så fall, vilken chans har du och jag att komma in? Och inte minst, tar inte detta bort att Gud bedömer oss efter våra hjärtans inställning? Försvinner inte nåden? Försvinner inte, att för människan är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt?


Mina tankar har vandrat vidare, som de ju gör ibland, till de 72 som sändes ut att berätta de goda nyheterna. När jag tänker på dem, så tänker jag som så, att vi alla om vi hör en sak, berättar det på olika sätt. En får kanske ett större fokus på en sak, en annan på en annan och så vidare.

Detta är förresten inga nya tankar, de har kommit och gått under årens lopp, men nu gjorde de sig påminda igen. 72 personer som delar de goda nyheterna, även om grunden är densamma kommer verkligen berättelsen låta exakt likadant från alla?


Visst har vi den Helige Ande som ska hjälpa oss tolka texten, jag säger inte det. Men vi är ju inte bara ande, vi lever inte bara i anden. Vi har ju det nedrans köttet som vi måste dras med, och som påverkar oss. Sedan har vi världen som vi är födda i, och lever i, där allting vi upplevt och fortsätter uppleva påverkar oss.


Lägg till biten att en del får ljus över någonting i skriften, andra över annat. Med det menar jag, vad som kanske är uppenbart för en del, att för att ta ett exempel, jag tror jag var nånstans mellan 13-17 när jag insåg att tecknet i skyn, handlade om regnbågen, och när jag glatt berättade det för någon, som jag minns var yngre. Svaret jag då fick var, Har du inte begripit det förrän nu?

Och förra året läste jag en sak av en som var äldre än mig, som då hade fått ljus över en sak, som jag haft ljus över i många många år redan.


Om vi ska hårdra det på det här viset, att ingen och inget är att lita på, eller lyssna på, då kan vi ju i rimlighetens namn inte heller lära oss av varandra, eller? När jag delar saker som jag översatt här på bloggen, så är det saker jag står för, som jag skrivit separat. Jag står inte upp för någon speciell predikant, även om även jag har såna jag gillar mer, och såna jag gillar mindre.

Ingen känner hjärtats uppsåt och tankar, utom Gud allena. Han är den som verkligen vet allting om oss. Han känner oss utan och innan. Han vet om om vi gömmer på synder. Han vet om om vi lever ett liv inför andra, och ett annat i hemmets lugna vrå. Listan kan göras lång.


Så att inte kunna ta till oss av det som andra fått ljus över, där jag själv saknar ljus, det är i mina ögon, dumdristigt. Hur ska man kunna växa om man inte kan ta åt sig lärdomar av andra? Det är ju så vi lär oss redan från barnsben. Småbarn ser vuxna, eller andra barn, gå upprätt, och så snart de klarar att försöka, så försöker de ställa sig upp och börja gå. Och av de rapporter som faktiskt har kommit, av barn som blivit dumpade i djungeln, och vuxit upp med vargar, vilket ha hänt, så går de inte upprätt, de går på alla fyra.

Vi lär oss av andra när vi går i skolan, andra som kämpat för att ge oss den kunskap de har. Så varför, ska vi inte kunna ta till oss det andra har ljus över? Jag behöver förstå det, för som det är just nu, så gör jag det inte.


Tillbaka till de 72, jag kan inte tro att alla berättade allting identiskt likadant. Jag tror att de precis som oss, var påverkade av sin uppväxt, sina upplevelser och sin omgivning. Och när de i sin tur berättade nyheterna för andra, och de i sin tur för andra, och så vidare, så kom det säkert till en del galna saker i det.


Och då pratar jag inte om de som haft ”så kallade” änglabesök, med helt nya doktriner. Som muslimer, mormoner, sjundedags adventisterna och andra som är helt galet ute, som Jehovas vittnen. För att inte tala om dagens nya apostlar och lärare som inte bara ser ängar och talar med dem, utan de blir ledsagade runt i himlen.

Jag talar inte om det som är extremt, utan de andra. Personligen tror jag det finns sanna helöverlåtna kristna på de flesta ställena. Ska jag då inte kunna ta till mig det som någon har ljus över, därför att den tillhör fel sorts kyrka? Och om det stämmer överens med Bibeln då, inte ens då?


Själv är jag inte felfri, jag vet det och Gud vet det ändå bättre än mig. Men frälsningen är ett dagligt arbete. Vi blir frälsta av nåd, men sedan måste vi arbeta på vår frälsning, och då i synnerhet på vår helgelse.

Så jag väljer att ta till mig av et som jag känner ger mig ett ljus över något jag saknar ljus över, och jag väljer dela med mig av det till den som vill läsa. Skriften säger till oss att pröva allting och behålla det som är gott. Och så tänker jag leva mitt liv.


Jag följer ingen speciell lärare, eller speciell församlings lärdomar. Bibeln är mitt rättesnöre, även om jag inte alltid lever det fullkomliga liv jag vill leva. Jag är den första att instämma i Paulus ord, ”Det onda jag inte vill göra, det gör jag, och det goda som jag vill göra, det gör jag inte”.

Mitt kött är jämt i vägen för mig, även om jag numera ser en stor skillnad jämförelsevis med för bara 5 år sedan, och då ska vi inte ens gå in på, för 40 år sedan. Så visst blir det en smula bättre med helgelsen, ju längre färden pågår. Men fullkomlig, NEJ, det är jag inte, inte på långa vägar.

Och inte minst, jag vägrar att döma ut alla församlingar helt och hållet, oavsett vilken kategori de hör hemma i, utom de som är helt galna. Jag känner inte varje pastor, eller varje får i flocken. Det finns felaktiga protestanter, och genuina katoliker, för att dra det på sin spets. Och Gud är den enda som vet. Han som utrannsakar våra tankar. Han som visar oss nåd och barmhärtighet. (och då menar jg inte att allting är av nåd, och bara nåd).



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar