söndag 16 april 2017

Hur Gud räddade mig från Bethel kyrkan

Har snubblat på något intressant när jag sökt efter lite saker. jag kommer inte översätta hela, men jag kommer ta de delar som har med hans lilla period med Bethel church att göra.

Hur Gud räddade mig från Bethel church.

Denna man var med i en bönegrupp, som träffades ett par gånger i veckan, och en gång efteråt, när han satt och spelade lite på sina trummor, var det en som ville prata med honom.

Dan som han hette kom upp och började prata, och frågade om jag hade hört om Bill Johnson.
Jag hade hört namnet förut, jag visste att han var i Kalifornien, men jag visste inte mycket om honom.

När jag sa detta, så lyste Dans ansikte upp och adrenalinet började pumpa.
Han undervisade mig om Bill Johnson och Bethel kyrkan i Redding. Han berättade även om deras skola School of supernatural ministry = skola om övernaturlig tjänst.
Dan som inte egentligen hade några band till bethel lät helt plötsligt som om han var en av deras topp rekryterare/förespråkare.

Han talade svärmande om hur genomsyrat av Guds närvaro Bethel´s skola var, deras musik och lovsångstjänst.
Han svärmade för undervisningen av Bill och Kris Vallatton.
Han svärmade för allt ifrån bönetornet till kaféet.
Efter drygt en och en halv timme, gav han mig ett erbjudande som jag två och en halv vecka senare inte kunde motstå.
Han var så säker på att min vandring med Gud skulle intensifieras, att jag accepterade att åka till Bethel.
Inte bara lovade han att betala för min resa dit, han betalade även den avgift på 9 000 dollar, som det kostade att gå på skolan.

Det lät häftigt just då, men jag trivdes hemmavid.men lite senare hände en del saker, och jag mindes Dans löfte.
Eftersom vi hade sporadisk kontakt, så var det under en av dessa som jag sa ok, Dan jag ska checka upp detta.
Vi träffades på stationen, men om igen blev jag osäker, så jag bad om mer betänketid, men nästa dag bar det av till Redding.
Jag bodde på ett fint hotell, hittade till Bethel, och detta blev min väg mot mardrömmen. Men notera att det startade inte så.

Första gången där, var det kärlek vid första ögonblicket. Och den höll i sig de kommande två månaderna.
Jag ringde Dan och berättade om hur rätt han haft om alltihopa.
jag sa till och med att han tagit till i underkant. Jag svor på att jag dött och hamnat i himlen.
Folket verkade verkligen älska Jesus.

Vyn från toppen på berget var hisnande.
Det var något som hände hela tiden, bokstavligen dygnet runt.
Och detta var den perfekte miljön för någon som var så girig och hade sån omättlig aptit efter Gud, som jag.
Det var allestädes närvarande hemgrupper inom gemenskapen och jag älskade att vara där.
det påminde mig om nya testamentets kyrka i Apostlagärningarna.

Jag gick till varenda sak jag kunde, och det fanns miljoner.
Under ett hemmöte, blev jag erbjuden en plats att bo på, gratis.
Detta var precis i nödvändig tid, för de pengar jag haft var nästan slut.
Och några dagar senare började jag bo ihop med elever från Bethel skolan, fortfarande gick jag som på ett moln.

Jag tyckte mig se hur Gud rörde sig vart jag än vände blicken.
Även från början fick jag kunskapens ord talat till mig från flera stycken olik människor, varje dag. Jag har dem fortfarande nedskrivna.
Jag tror att kanske ett faktiskt hände, men jag vet nu att det var en lyckosam gissning. De resterande? Olyckliga gissningar!

Så för att göra en lång historia kort, jag absorberade allt Bethel kunde erbjuda, jag dök in helt och fullt sju dagar i veckan.
Den första eldtunnel som jag gick igenom i ett hus...första intrycket från den var...överskattad.
När alla andra som gick igenom den skrattade och skakade hysteriskt, så var jag opåverkad, oavsett det antal försök de andra gjorde för att överföra (ett av deras berusningsord) in i mig, genom vad de kände.

Jag började också finna det konstigt att jag inte kunde kommunicera med folk om enkla saker som vädret eller basketboll, utan att de skakade, ryckte, hade kramper.
Dessa kramper var så ymniga i kulten att de fort blev överdrivet för mig.

En annan egenhet, var denna upprepning av fraser som whoa or woe, det hörs hela tiden. Men jag såg fortfarande genom rosenskimrande glasögon, vilket gjorde att jag förbisåg det konstiga beteendet, och rättfärdigade det genom slutsatsen att Gud älskar när hans barn har roligt med honom.
Det var här som jag gradvis började märka av att det inte bra var roligt...det var på gränsen till hån.
Kramperna, skakningarna, skrattandet, kacklandet, det blev bara för mycket.
Om det varit gjort lite lagom, så kanske jag undgått att se det, men detta var sinnessjukt.

Senare började jag notera att de släppte namn från predikstolen, mestadels Bill Johnson om falska lärare och vargar som Bob Jones, Patricia King, Heidi Baker, och en uppsjö andra.
Detta hände ofta, och när namnen nämndes så hurrade alla.

Under hela min tid där fick Jesus aldrig samma uppschasade lovprisningar eller förtjusande frenesi.
Jag kan lägga till att jag aldrig hörde om frälsning, omvändelse, helighet, rättfärdighet, dom eller vrede predikas, inte från vare sig predikstolen eller när jag var ute på gatorna med dem.

Hela affärsrörelsen, för det är ingen evangeli tjänst.fokuserar på ljugande tecken och under...kraftlösa magiska trick...
Jag har alltid funderat på varför Bill alltid går på om alla dessa så kallade, odokumenterade under, som händer Bethel runt omkring i världen, men när det gäller hemma, så får vi inte se dem manifesterade.
Både Bill och hans fru, har receptbelagda glasögon,.... var är helandet?
Bill hade bråck som behövdes opereras bort...vad?..inget mirakel? Deras son Erik är döv och har talsvårigheter, Hela honom Bill.
Så alla dessa saker händer överallt men inte hemma i Bethel.

Men det som verkligen tog mig på sängen så att säga, var när lilla J.C. ett barn till två Koreanska vänner dog. Han var två år och dog av cancer. Böner gick ut för honom varje sekund av varje dag. Folk ryckte, skakade, skälvde, skrattade och talade i falska tungor över honom, och när han dog fick vi ursäkter som Gud behövde honom mer, den sortens skräp.

Runt denna tid var det jag slutade gå till kyrkan.
När jag kom de två första månaderna, blev jag väldigt populär, för jag ser bra ut, har bra karisma, och har lätt att dra folk till mig (säger inte detta för att skryta eller vara arrogant)
När jag lämnade sågs jag som en piraya i vissa cirklar i Redding.

Fast jag fortfarande bodde ihop med elever från skolan,började jag avslöja Bethel, Bill Johnson, Kris Vallatton, Danny Silk, och alla andra kändis vargar, med deras inre ondska och förvillande intriger.

Folk som sagt de älskade mig, undvek eller snäste av mig ( betyder både och , så jag vet inte vilket han är ute efter) på gatan.
Deras blickar lyste av förakt så fort vi möttes, ( (förlåt men måste bara, oj vad jag känner igen mig) de tog bort vänskapen på FB, och vi pratar om såna jag delade Herrens måltid med, bad med, åt tillsammans med, umgicks med på nära håll.
När jag slutade gå till kyrkan, höll mig hemma, och började lyssna till riktiga Guds predikantersom Mikeal Boldea, Mike Hoggard, Paul Washer, och David Eells.

Jag fick påhopp från rumskompisarna, som sa att dessa killar inte kände Gud.
De bad mig att inte spela deras predikningar.
Men jag ignorerade deras kommandon och fortsatte att föda mig med det sanna evangeliet.

Jag fann att jag ofta försökte utmana mina rumskompisar och andra Bethel robotar, när det gällde Bills och Kirk´s teologi och deras skruvade new age predikningar, med skrifter.
Och det slutade överraska mig att de vederlade mina utmaningar med citat från en av Bill´s eller Kirk´s böcker.
De försökte alltid vederlägga Guds ord med citat från böcker skrivna av falska lärare.
Kan du säga hjärnkontroll?

Så efter två månader slutade jag att gå, men jag fortsatte bo med de andra eleverna för det var ett flådigt krypin, jag betalade hyra vid denna tid.
Hyresvärden gick på mig en dag, medans jag kastade boll på gården, och sa; att om jag inte började gå till Bethel och göra vad de kallade SOZO klasser (vilket är new age, mystik, recitation, kontemplativ bön, eller suga i sig, den sortens saker) så behövde jag hitta någon annanstans att bo.
Det var min 4:e månad i Redding och beviset för att det var dags för mig att försvinna.
Min fru var i andra ändan av telefonen just då, och hon kunde inte tro sina öron.
Vi förstod båda att det var tid för mig att försvinna därifrån.

Medans jag gick igenom denna prövande period, bölev jag god vän med Mike Haggard, och han hjälpte att bära upp mig i bön, och uppmuntrande ord.
Först hade jag tänkt förflytta mig dit, där han var, men Gud ledde mig hem.
Låt mig berätta en sak till innan jag avslutar. Det fanns en klass, varje söndag eldstartarna, som föddes i Toronto välsignelsens rörelse. denna klass skulle lära folk att profetera.
Ja, jag skrattade också.
Så alla klass deltagare blev slumpvis kallade fram, och uppradade, och ombads välja någon av de som var i rummet, och ge dem ett kunskapens ord.
Men det fanns regler, Vad du än sa, måste vara gulligt, snällt, och göra så att personen kände sig väl till mods.
Detta är reglerna ordagrant.
Efter veckor, av att se detta nonsens, och höra folk säga det uppenbara, medans man låtsades som att man hört från Gud, i ren frustration, en lördagskväll, så bestämde jag mig för att skriva ihop ett fabricerat kunskapens ord, utifall att jag skulle bli uppropad på morgondagens klass, att profetera.
Och vad vet du, nästa morgon blir jag uppropad, och jag delade mitt uppdiktade kunskapens ord.
Det är någon här som funderat ut hur man ska ta livet av sig, och djävulen plågar dig, om du lyfter handen kan vi be för dig, och du kan bli befriad.
Till min förvåning lyftes en hand upp, wow, jag är som Gud, du använde mitt spratt, för att få någons uppmärksamhet. Prisad vare Du.
Men jag var på väg att få en ännu större överraskning, för jag trodde att rummet skulle bli omedelbart tyst, och folk skulle bombardera denna stackars flicka, som planerade att ta sitt liv, så de kunde be över henne och våndas över hennes själ, men Nej, det hände inte.
Istället fick jag en reprimand av Kevin Dedmond en av ledarna (detta kan hittas på youtube w/SId Roth) och jag blev tillsagd att jag bara fick säga positiva saker som fick folk att må bra.
Och de återgick till sin övning i spådom, för det är vad det verkligen är.
Ännu mer upprörande är, var att när klassen var över, i ett rum av ca 150 personer, var det bara två till förutom jag själv, som började betjäna flickan.. Vart tog e andra vägen?
Ja, de var så måna om att få gå igenom den fruktlösa eldtunneln, så de kunde tillfredsställa sitt kött, så det gjorde de.
De skrattade de ryckte, de skakade, de krampade och vred sig på golvet, och fortfarande till denna dag ... kallar de detta GUD.
När de får möta Gud till slut en dag, så kommer de inte skratta längre.
Jag vill tacka Pat Rogers, från arga får, för att han gav mig mod att dela detta med er alla.
Tro mig det finns så mycket mer att berätta, och jag kommer lägga till saker eftersom de kommer upp.

https://kimolsen.net/2013/07/11/a-testimony-how-god-rescued-me-from-bill-johnsons-cult/





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar